Det här blir ett lite annorlunda inlägg mot hur jag vanligtvis gör.
Idag fick jag en kommentar som var väldigt ärlig och otroligt fin och den berörde mig verkligen.
Jag har faktiskt tänk på den hela dagen.
Den väljer jag att bemöta här i ett eget inlägg.
Jag ogillar långa inlägg där iaf jag lätt tappar intresset men det här kommer bli ett långt inlägg ändå :-)
Hej J!
Oj vart börjar man?..
Först: Jag uppskattar verkligen din ärlighet i inledningen av din kommentar.
Jag tror att förutom alla mina nära och kära finns det nog en hel del av mina läsare som precis som du inte vet så mycket om mig och kanske dragit slutsatser från nåt helt obefogat för så funkar det ju i vår "sociala medier- värld".
Det konstiga är att jag senast när jag la mig igår tänkte på allt som hänt sen sommaren 2011 och jag tänkte faktiskt skriva ett lite djupare inlägg just idag. Du gav mig en extra knuff med din kommentar idag :-)
Vi börjar väl där vid 2011.
Niklas död var självklart den största och värsta händelsen jag nånsin upplevt. Ett trauma och en sorg så stark att den aldrig kan beskrivas tillräckligt bra för att nån ska förstå..
Men det hände ju mer saker. Saker jag valt att inte skriva om av respekt för person X och hans närmsta men också för att jag strategiskt valde att inte ge min version av allt utan bara lägga locket på och efter det inte kommentera mitt kärleksliv alls.
Många undrar säkert vad som hänt sen dess men det har varit nåt jag valt att hålla för mig själv.
Att mista sin bror var som sagt en hemsk upplevelse där det i början inte fanns nån ljusning.
Det är fortfarande svårt för mig att ens läsa mina egna inlägg i bloggen från den tiden. Det skär som knivar i mig och jag återupplever som känslorna man då kände.
Självklart var mina barn, min familj och mina många vänner ett otroligt stöd för mig men att ha en man som va stark när jag var svag, som satt bredvid och torkade dom många tårarna som föll nästan konstant som höll om mig på natten när jag inte kunde sova och som tröstade på morgonen när jag vaknade och om och om igen insåg att det inte var en dröm, var en stor hjälp samtidigt som det var otroligt utlämnande.
Att mitt i det kaotiska sorgarbetet gemensamt bryta upp den relationen var nästan övermäktigt men samtidigt som han försvann hittade jag en kraft jag inte trodde jag hade och jag gav mig fan på att fixa det själv.
Jag bestämde mig för att va ensam ett bra tag och att bara fokusera på att hantera sorgen och vardagen med mina barn för att sen hitta mig själv mitt i allt kaos.
Nätterna va värst. Den ångesten jag kände när barnen inte var här och jag skulle lägga mig själv var riktigt riktigt tuff men jag tänkte hela tiden att det aldrig nånsin kunde bli värre än den 11 Augusti och dom dagarna då tårarna bara rann tänkte jag att i morrn blir en bättre dag och det blev det alltid.
Verklighetsbilden ändras och man ser livet med nya ögon.
Man klarar så mycket mer än man tror, en klyscha men det är fan sant.
Återigen till det jag aldrig skriver om, kärleken.
Inte så konstigt egentligen men jag blev rädd att släppa in nån igen. Det är så det var och så det fortfarande är.
I mitt arbete uppfattas jag som en varm och mycket lättsam tjej, privat likaså. Jag har en stor social kompetens, men när det kommer till att komma närmare än så , har jag fortfarande svårt att släppa in.
Det har nog mest med Niklas död att göra, mer än med mina historiska förhållanden.
Jag är så rädd om livet.
Det handlar om att öppna upp helt och därmed riskera att bli sviken.
Det är fortfarande en utmaning för mig.
Som du skriver här ovan i din kommentar, så har jag hittat lycka i mycket annat.
Jag mår bra, det gör jag verkligen.
Jag och barnen är ett team. Vi har skapat oss ett nytt liv. Livet version 2.0. Livet efter Niklas.
Vi har det riktigt bra. Jag har kämpat i många år för det vi har idag. Dom materiella sakerna är absolut inte det viktiga egentligen men dom underlättar livet.
Jag har ett hus, en bil, ett nytt jobb jag fullkomligt älskar, en stabil ekonomi som tillåter oss att göra det där lilla extra och jag har en familj som står mig närmare än nånsin.
Jag har massor fina nära vänner och en hel del nya, jag har hittat en vardag som funkar trots att det inte är lätt varje dag och att jag ibland bara vill sätta mig ner och tjuta och jag tampas ibland med det dåliga samvetet att inte räcka till... precis som alla ni andra.
Jag uppskattar verkligen att du berättar om din bild av Niklas och det är alltid härligt att höra från andra hur dom upplevt honom. Jag ler alltid då. Han har berört så många människor på så olika sätt.
Att du även berättar hur jag med min blogg berört dig är väldigt berörande och fint.
Det är väl därför jag orkat skriva vidare och att jag orkat va utlämnande, för att jag berör nån och kanske tom får nån att tänka annorlunda.
För mig kan det ibland kännas som man inte skriver nåt vettigt, att det bara är tråkigt och en avrapportering vad man gör och jag är rädd att dom tyngre inläggen kan uppfattas som jobbiga.
Att få feedback att det faktiskt berör är för mig väldigt konstruktivt och det glädjer mig verkligen..
Jag älskar att skriva och jag vet att Niklas gillade det med, han föredrog dock att sitta face to face med mig och bolla. Där satt vi ofta i timmar.
Vi sms:ade mycket med. Ibland är det lättare att skriva än att prata. Det tyckte vi båda.
Att inte kunna prata med honom så mer är jättetufft och nåt jag saknar mycket.
Det är tomt!
Som tur är fyller jag livet med mycket glädje även om jag alltid lever med sorgen.
Jag har mycket kvar att jobba på men jag tar mig framåt en liten bit i taget och det lossnar mer och mer.
Jag är övertygad om att jag kommer få känna mig nöjd med alla delar i livet en dag.
Innan det blir en hel novell här..
"J"- Tack snälla för din kommentar. Den berörde mig verkligen.
Hoppas du hänger i och att du vill läsa om min vardag och mina tankar om livet.
Stor kram
