fredag 7 oktober 2011

Party i himlen?

Som många av er vet mådde Niklas dåligt i perioder och många av vännerna vet också att vi i familjen, främst jag och mamma har kämpat mot vården och för att få hjälp och svar på varför Niklas mådde som han gjorde och hur vi kunde hjälpa honom.
Det va en lång kamp som aldrig tycktes ta slut och som skapade en enorm frustration och maktlöshet.
Vi fick aldrig några bra svar stora pappershögar av utredningar till trots, men en sak konstaterades efter 12 års kamp. Niklas led av en borderlinestörning.
Ni som vill läsa mer om det klicka på länken.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

En lång text, men utdrag ang just självmord finner ni här:

Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempel borderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%. Närstående till en patient som diagnostiserats med denna störning har rätt till klar och tydlig information, så att de kan stötta personen. Riskfaktorerna kan reduceras genom en korrekt ställd diagnos och därmed följande behandling, ofta med familjen inblandad. Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.


Vi kan älta hur länge som helst ang vad vi kunde gjort annorlunda, vad vården kunde gjort annorlunda, vad som hänt om vissa saker inte drabbat Niklas mm, men det tjänar ingenting till för som jag tidigare skrivit om så var det Niklas val och Niklas vilja att avsluta sitt liv.
Vi i familjen och alla ni vänner gjorde allt vi kunde för att stötta, hjälpa och få Niklas att må bättre, men i hans fall så hade det inte hjälpt om vi så alla sa upp oss från jobbet och vakade honom dygnet runt. HAN ville dö.
För Niklas var allt svart eller vitt, aldrig nåt däremellan. Han förstod inte hur vi andra orkade .

Den här texten skrev jag på hans sida på facebook några dar efter hans död:


Vi ser att ni alla minns Niklas med glädje och ni minns en skrattande, omtänksam, härlig kille. Det va precis så han var vår älskade Niklas.
Däremot så fick de flesta av er aldrig möte det som främst jag och mamma och pappa hanterade, den killen som inte tog sig ur sängen, som hade en sån otrolig ångest, och som mådde så dåligt. Den sidan fanns och det vet ni alla och ni vet att han led, nåt enormt.
Jag och Niklas pratade väldigt mycket om det jobbiga och jag coachade honom i att se framåt, och att orka. Han lyssnade och jag lovar er alla att han försökte. Men Niklas klarade inte av det livet som vi människor har, han klarade inte alla krav samhället har på en människa. Vi MÅSTE alla respektera att det här var Niklas vilja och han hade kämpat och försökt men att han nu var klar, hur ont det än gör. 
Alla har rätt att sörja på sitt sätt, man har rätt att gråta, skrika, va arg, va uppgiven, inget är fel.
Niklas sista mening till oss var: Gråt inte utan minns mig med glädje. Älskar er! Det vill vi i familjen att ni ska veta om, och nej vi vet, gråta kan han inte hindra oss att göra. Gråt hur mycket ni vill, men dom stunderna man kan, le då och tänk på allt det fina. Det gör jag!! // Lina


Redan då förstod vi varför,och vi förstod att vi inte kunnat göra nåt,men man behöver ändå älta, älta och återigen älta...
Tiden går och även om man långsamt vänjer sig vid att sorgen och tomheten alltid finns där och livet rullar på, så är det tungt att han är borta.

Niklas var inte bara det här tunga, sorgsna som jag ibland berör utan som jag tidigare skrivit under sina bra perioder var han en helt vanlig kille, en omtänksam, rolig, mysig kille som älskade sin son, sin familj, sina vänner, att fiska, gå i skogen, spela Tv spel, lyssna på musik, festa med kompisar och mycket mycket mer.
Hans skratt var så äkta och leendet som ofta var där smittade . Världens finaste leende.





För Niklas var livet en fest utan krav, och jag vet att han i himlen har ett jäkla party medans han väntar på oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar