Jag förundras fortfarande över hur kropp och själ reagerar i vissa situationer som man trodde man hade stenkoll på.
De allra flesta som bor i Linköping och känner mig eller kände Niklas vet vad som hände den 11 Augusti 2011 när Niklas lämnade oss.
I en värld av sociala medier tog det en timme från att Niklas hittades tills facebook var fullt av tröstande kommentarer. Jag har skrivit om ämnet förut och jag själv såg just detta som en hjälp i sorgarbetet och så är det även med bloggen.
Att saker sprider sig fort är ju både på gott och på ont men i mitt fall har det inte varit negativt alls utan snarare bara enklare att slippa förklara ibland och istället kunna formulera sig i text.
Jag har nog alltid föredragit att skriva om just jobbiga saker framför att prata. Jag minns att jag skickade ett massmail till mina närmste tjejkompisar när jag och Macke separerade . Det tog lång tid innan jag kunde prata om sånt.
Sjukt egentligen men i tuffa stunder har jag haft svårt att prata och det handlar nog om att inte visa sig svag.
Niklas död har hjälpt mig att övervinna det lite grann. Jag kan öppna upp för dom jag har stort förtroende för. I vår familj lärde vi oss att sorg är svårt men att det är viktigt att kunna prata om det för att komma framåt.
Härom dagen när jag hade en skitdag så träffade jag på Claras fritids en av mina egna fritidsfröknar ( Clara går på samma skola där jag gick som liten ). Hon kände igen mig väl och började prata om när vi var små, jag och Niklas.
Efter ett tag förstod jag att hon inte visste att han var död. Det är inte så konstigt egentligen om man inte hänger så mycket på nätet och till slut var jag tvungen at säga att Niklas dog för 2 år sedan.
Inte heller nåt konstigt. Jag är van att prata om Niklas och har inga problem att göra det.
Utom då.
När jag sa det kände jag hur marken gungade till och hur blodet försvann ur ansiktet och illamåendet kom blixtsnabbt.
När jag gick därifrån tänkte jag- Vad fan kom det där ifrån? Det där brukar aldrig hända..
men man kan inte bestämma över kroppen och den dagen var jag helt enkelt inte tillräckligt stark för att hantera den situationen trots att det gått snart 2 ½ år.
Dom allra flersta dagarna kan man hantera sin sorg men ibland måste det få svämma över. Och då betyder det inte alltid tårar utan ibland kan kroppen bete sig konstigt, ibland blir man arg och ibland är man bara ledsen.
I mitt fall sörjer ju jag både Niklas och Christer och kanske rann det bara över just då.
Det är två personer som stått mig väldigt nära som inte finns mer.
Vi umgicks väldigt nära allihop och nu är det bara jag, mamma och barnen kvar. Det är fortfarande ovant och tomt för oss alla.
Dom har lämnat ett stort tomrum kvar mina favvokillar och jag saknar dom både dålliga och bra dagar.
Härom dagen rensade jag bort lite vänner på facebook och möttes då av den här bilden bland mina vänner.
Selfie innan det blev ett ord. Finaste killen :-)
Idag hälsade vi på dom båda på iskalla kyrkogårdar.
Älskade , saknades svåra som lätta dagar.