Mitt uppe i en riktigt intensiv vecka..
Igår var jag hemma med alla barn först efter 20,00 efter fotbollsträningen och då var det kolsvart ute, och vi alla var väldigt trötta.. Skithöst!
Tvätt, läxor, disk, bad , dusch, nattning och klockan är sen närmare 22 innan alla tre intagit sängläge och min egentid börjar.
Egentiden består just nu i TV i sängen 22-23 och oftast somnar jag innan programmet är slut..
Men jag klagar inte, jag älskar att se barnen nöjda, och jag får ihop pusslet men orken är väldigt ansträngd just nu och höstmörkret gör ju inte det hela bättre.
Från och med nästa vecka slutar Jacks fotboll och då blir det mer kvalitétstid med lek hemma istället på kvällarna. :-)

Igår va en lite omtumlande dag. Det var en jättebra jobbdag då jag fick massor gjort, men jag fick också besked från rättsmedicin via mamma, och även om de beskeden var av positiv karaktär så sliter det upp många sår och man påminns mycket om den dagen som var den värsta i mitt liv, den 11 Augusti 2011.. dagen då Niklas lämnade oss.
Den olustkänsla som jag lyckas övervinna många dagar i veckan infann sig snabbt och trots fullspäckad dag med jobb och mina tre fina så var det en tuff dag och när ögonen slocknade var det riktigt skönt att veta att i morgon är en annan dag.

Clara har ett stort behov av att prata om Niklas nu. Hon pratade inte om Niklas nåt i början men nu är det som att man dragit ur en propp och det pratas massor om honom, om död och hon berättar hur hon tänker vilket är jättebra.
Igår i bilen till Grebo frågade hon om mormor nu skulle skaffa en ny bebis när Niklas var död. Jag fick då förklara att mormor vid en ålder av 55 år inte längre kan få barn . Vidare kom mycket frågor om just kroppen, varför kunde den ligga i kistan när vi säger att Niklas är i himlen och om vi inte kan åka utomlands så vi kan hälsa på Niklas uppe bland molnen.
Jag försöker då förklara att kroppen är ett skal och att Niklas liksom är osynlig i himlen och att man tyvärr inte kan hälsa på än. Men att den dagen vi dör, kommer vi få träffa honom allihop igen .
Clara sa också att : Tänk om Niklas egentligen inte är död , utan han reser sig från kistan och säger att jag svimma bara, då kunde vi alla krama honom igen, morfar först (för han satt längst fram och längst ut på bänkraden i kyrkan ) sen mormor och alla andra och på min egen rad rad så satt jag längst ut så då får jag krama först..

Kloka unge.. vad säger man då?
Jag sa att hur mycket vi än vill att han ska leva så är han död.
- Men jag vill krama honom säger ungen då..
Jag med svarar jag. men det går inte. Men när vi blir jättegamla så får vi krama honom i himlen.

Sen har jag lovat Clara att jag och hennes pappa inte ska dö nu utan när vi blir gamla, så gud, om du finns, låt för fan oss va med ett bra tag till.

Dessa samtal är riktigt bra men också riktigt tuffa för frågor som en 5 åring har, är ju egentligen rätt lika våra vuxnas egna tankar. Även för oss är det svårt för hjärnan att förstå att kroppen ligger där och att han inte finns mer. Att vi inte får kramas mer, inte kunna prata mer och att få uppleva dom stora stunderna i livet utan Niklas. .
Det är ju en del av sorgarbetet att få in detta i hjärnan och en dag kommer man lyckas förstå fullt ut kanske, jag vet inte men jag hoppas det.

Lite bilder från sommaren 2010.

Bad med Julia Midsommarafton 2010

Niklas och Milon Midsommar

vuxenfest senare på kvällen midsommarafton

Bad med Milon, Niklas och mina barn sturefors Juli 2010

Niklas, mamma, jag och Milon Öland Juli 2010

Jack Julia och Niklas Öland 

Niklas och jag i borgholm 

<3