Att titta tillbaka

Sitter med lite redigering av ett kommande projekt och kastas in i mina egna texter och känslor från en jobbig tid. Augusti 2011. Månaden när Niklas valde att avsluta sitt liv.

Jag slås av min egen styrka och klarsynthet så tidigt i en så stor sorgprocess. Hur jag varje dag förflyttar mig fram i det värsta jag drabbats av: Sorgen och saknaden efter lillebror. 

Hur livet fortgår medans det är kaos inombords, hur jag tar mig i genom timme för timme dag för dag och hur jag till slut står där och har klarat första året.

Den här texten skrev jag i Augusti 2011 på Niklas sida på Facebook som just då drunknade i inlägg och sorg och uppgivenhet och en hel del spekulationer.

Vi ser att ni alla minns Niklas med glädje och ni minns en skrattande, omtänksam, härlig kille.

 Det va precis så han var vår älskade Niklas.

Däremot så fick de flesta av er aldrig möta det som främst jag och mamma och pappa hanterade, den killen som inte tog sig ur sängen, som hade en sån otrolig ångest, och som mådde så dåligt.

Den sidan fanns och det vet ni alla och ni vet att han led, nåt enormt.

Jag och Niklas pratade väldigt mycket om det jobbiga och jag coachade honom i att se framåt, och att orka.

 Han lyssnade och jag lovar er alla att han försökte.

 Men Niklas klarade inte av det livet som vi människor har, han klarade inte alla krav samhället har på en människa.

Vi MÅSTE alla respektera att det här var Niklas vilja och han hade kämpat och försökt men att han nu var klar, hur ont det än gör.

 Alla har rätt att sörja på sitt sätt, man har rätt att gråta, skrika, vara arg, vara uppgiven, inget är fel.

Niklas sista mening till oss var: Gråt inte utan minns mig med glädje. Älskar er! Det vill vi i familjen att ni ska veta om, och nej vi vet, gråta kan han inte hindra oss från att göra. Gråt hur mycket ni vill, men dom stunderna man kan, le då och tänk på allt det fina. Det gör jag!! 

// Lina

En tydlig text i en svår stund med en vädjan att hitta acceptans istället för att hitta syndabock i en situation som var så svår för alla och där alla känslor samtidigt skulle vara ok.Det finns ju inget rätt och fel i sorg.

Jag har många inlägg om Niklas men just nedan inlägg mindes jag inte riktigt när jag nu kom dit i redigeringen . Det skrevs 11 månader efter Niklas död:

Onsdag 11 juli 2012

Varje månad har jag skrivit ett inlägg den 11:e.
Årsdagen kommer bli det 12:e och sista inlägget om Niklas just den 11:e.
Det kallas sorgeår av en anledning, att man måste gå igenom ett helt år av högtider, födelsedagar och vardagar och för mig har inläggen en gång i månaden varit en slags terapi.
Precis som nu kommer jag skriva inlägg om Niklas. Det kommer jag alltid göra, men att just uppmärksamma det en gång i månaden kommer jag sluta med.

Att jag valt att skriva om Niklas och hans död var inte ett självklart val, utan nåt som jag kände var rätt och fortsatte med och på vägens gång har många uppskattat att jag delar med mig av både glädjen av att ha fått ha Niklas med oss men också sorgen och saknaden efter honom.
Många har fått "lära känna" honom på ett nytt sätt genom mig och det tycker jag är roligt.
Jag vill dela med mig av mina minnen av Niklas.
Jag skriver öppet och ärligt och förskönar inte nåt.
Det VAR ett helvete ibland. Det är sanningen, men jag fokuserar och respekterar hans vädjan till oss, att minnas honom med glädje.

Jag kommer alltid längta tills den dagen vi ses igen, när jag är klar med allt här nere.
Du får vänta ett bra tag, men sen ses vi gubben. Älskar dig// Syster

Jag är stolt över 31 åriga Lina som klarade så mycket och som lärde sig så mycket på vägen om livet. Det var inte tänkt att livet skulle bli så här men jag gjorde mitt allra bästa för att komma framåt och nå acceptans och jag är stolt över mig själv att jag vågade dela med mig  av den mest intima sorgen. Jag vet att den hjälpt många.Jag hoppas och tror att kommande projekt kommer hjälpa många fler.