Årstider skiftas, sommar blir höst och åren går snabbt förbi. Barnen blir större och man själv åldras.
20 årsåldern är en bit bort och som människa har man börjat hitta sina värderingar och självinsikten.
Man förstår att saker från barndomen formar oss hela livet och bidrar till de val vi gör idag och hur vi uppfostrar våra egna barn, hur man leder sina medarbetare på jobbet och vad man tar med sig in i ett förhållande och vetskapen om vilka delar man ständigt behöver jobba med är tydliga.
Sorgen då? Vag händer med den när åren går och livet fortsätter som om inget hänt ? Hur påverkar den framtiden och hur påverkar den mig som person?
Här är vi alla olika. Det finns ju inget rätt eller fel i sorg men för mig är det viktigt att förstå hur den alltid kommer påverka mig som person.
När Niklas för dryga 3 år sen lämnade oss var det väldigt svårt att se 3 år framåt. Det fanns enbart en morgondag men inget mer. Att klara första året krävde så otroligt mycket energi.
Jag minns ångesten jag kände bara av att öppna ytterdörren. Att släppa måsten på jobbet och komma hem och ta tag i vardag var nästan övermäktig och ändå klarade man det på nåt konstigt sätt. Små små steg en dag i taget. Ofta kom tårarna ihop med en våg av sorg när man minst anade det. Känslan att inte kunna styra tårarna var helt ny för mig.
Jag är väldigt målfokuserad och givetvis var målet att själv överleva samtidigt som mina barn skulle må så bra det bara gick i den situation som rådde men när jag dessutom bröt upp ett förhållande samtidigt fick jag även hantera den sorgen och ensamheten och den allra största utmaningen var att inte ha en partner att luta sig emot i den allra värsta sorgen. Att inte ha nån att kura ihop sig emot i sängen när man mitt i natten vaknade kallsvettig och skakis efter att drömmarna om Niklas tagit över kroppen och att inte få vara svag bara för en liten stund i en varm famn.
Givetvis sörjde vi i familjen ihop hela tiden och alla mina vänner stöttade enormt men att gå igenom sorg själv utan en livskamrat bredvid var riktigt tufft.
Ensamhet är en viktig erfarenhet och här lärde jag mig otroligt mycket även om det var tufft.
Jag fick en ny närmare relation till mina barn där vi tillsammans fick skapa nya rutiner och traditioner. Jag lärde mig att hantera ensamhet och att också ta till vara på den tiden. Jag fick också en insikt i vad jag verkligen ville i livet framåt. vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad jag vill skapa för framtid för mig och barnen och vad jag vill förmedla till dom .
Mina barn har fått möta döden alldeles för nära två gånger och dom har mist två manliga förebilder som stod dom nära. Dom har fått hantera sorg som få vuxna hittills fått utstå och som har också sett att man klarar det. Att livet går vidare.
Christer var en av deras trygga förebilder och när han för snart ett år sen lämnade oss var dom otroligt ledsna men också otroligt starka och trygga i att döden inte är något farligt.
Vi kommer alltid sakna Niklas och Christer en vi kommer också alltid glädjas åt den tiden vi fick.
Ingen går att ersätta men livet måste rulla på och man måste skapa sig nya rutiner och ny trygghet.
När jag reflekterar över hur sorgen påverkar mig nu så kan jag konstatera att det finns saker som påverkar mig starkt fortfarande.Jag har fortfarande dagar då jag är mer skör och då tårarna kommer lätt.
Jag ler mycket generellt men det kan också vara så att en bra dag kommer det en tuff stund och då försvinner jag bort ett tag innan jag hittar fästet igen.
När man sörjer blir man trött vilket är naturligt men fortfarande kan det vara dagar då jag blir fysiskt trött bara av att vara normal för det tar så mycket kraft att inte sörja. Det är ett ständigt jobb.
Något annat jag reflekterat över är att när man gått igenom svår sorg så kan man nog också uppleva en starkare lycka. kanske just för att man sett kontrasten och uppskattar det mer.
Att det som är ett normaltillstånd för andra för mig är lycka lika väl som att nåt jobbigt för någon annan inte är en big deal för mig för jag är mer luttrad och mer krass där.
Jag tror man hamnar på en annan nivå mentalt när man överlever en svår kris.
Mycket tankar blir det och mer lär komma med tiden. Alla delar jag inte här men idag blev det en hel del.
Varje dag tänker jag på hur det blivit livet och varje dag saknar jag mina grabbar men jag tänker också varje dag på hur lyckligt lottad jag är som har så mycket fint i mitt liv.
Mycket handlar om vår inställning och vi klarar alla mer än vad vi tror.
Titta tillbaka lagom mycket men glöm inte att njuta av idag.
