söndag 11 mars 2012

7 månader

11:e Mars betyder 7 månader.
Känns som jag nyss skrev om 6 månader sen Niklas dog och nu har det redan gått en till...

Även om tiden går fort går det inte en enda minut som han inte finns i tankarna,
Fortfarande kan jag komma på mig själv planera nåt som inkluderar honom för att sen, bara en sekund senare komma på att han är borta.
Det är en sjuk känsla som inte kan beskrivas.
Ibland när man vaknar och huvet är sådär tomt har kroppen glömt, men verkligheten kommer alltid i kapp direkt.

Det är tomt och det är ofattbart och jag saknar Niklas så obeskrivligt mycket.

Att inte få uppleva vardagen med honom är så märkligt, men livet fortsätter utan Niklas, lite i taget.
Det går framåt hela tiden.
Jag sover fortfarande med TVn på de allra flesta nätter, jag tänker fortfarande på Niklas varje frukost då jag äter fil i hans gamla tallrikar och skär ost med hans osthyvel ( den är för övrigt sjukt dålig och skär först tjocka skivor så jag fattar inte varför jag använder den )
Jag ser honom fortfarande framför mig när han sitter vid mitt köksbord och äter ( och smaskar och äter sås med fingret som jag hatade ) och jag har fortfarande inte rört den påse med alla hans saker som jag vet exakt vart den hänger i klädkammaren.
Jag minns hans doft och känner den tom ibland. Ibland när jag sätter mig i bilen ler jag åt minnet av alla gånger  jag hämtade upp honom med bilen och att han alltid rökte det sista han gjorde innan han satte sig i bilen  så det stank askkopp i hela bilen vilket jag alltid skällde på honom om.

När tekniken bråkar här hemma frågar jag mig själv hur fan jag ska reda ut det när jag inte kan ringa Niklas  men på nåt märkligt sätt löser det sig alltid..

Jag kan fortfarande hans avskedsbrev i huvet och skulle kunna rabbla det i sömnen när som helst.

Den största skillnaden nu från den 10 Augusti, när livet var ett annat är att jag ser livet på ett helt nytt sätt och jag är så tacksam för det jag faktiskt har hur klyschigt det än låter.
Ingen som inte varit i min situation vet vad jag menar men jag hoppas ingen annan behöver utstå det.

Snart är det den 11:e Mars men så är dagen snart över och det blir en ny vecka, ett steg till framåt i livet.
Mot ljusare tider.

Ta hand om er.

6 kommentarer:

  1. Halkade in här på din blogg, och måste säga att du skriver så fint, jag får tårar i ögonen och jag känner inte er eller vet vilka ni är, men berörd blir jag! Sen måste jag skriva att jag är impad av ditt driv, och engagemang för dina barn och att ni verkar ha det så mysigt!! :)

    SvaraRadera
  2. Tack snälla!!
    Att skriva om sorgen är inte alltid lätt men det hjälper mig framåt.

    Extra tack för fina kommentaren om lite av det andra mitt liv innehåller. Barnen är givetvis det viktigaste jag har och jag försöker va en bra mamma till 100% även om livspusslet inte är lätt när livet inte blev det man planerat.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Halkade in här efter att fått för mig att läsa lite på Facebooksidan för Niklas.

    Några dagar innan han gick bort såg jag honom i Johannelund. Jag vet inte varför men jag reagerade på honom. Jag kände honom inte ens.

    Kände en kompis till han lite ytligt och jag tror Niklas kan känt till mig inget mer.

    Jag spände blicken i honom när han kom gående. Jag kände att jag ville ge honom mina glada ögon (kanske för att jag kände hans kompis) men mest för jag såg att han inte mådde bra.

    Han såg sliten och stressad ut. Min första tanke var droger, dömande jag vet men men det var bara den känslan jag fick.

    Han såg att jag SÅG det märkte jag.
    Har genom åren levt med ångest till och från och känner och ser om en person inte mår bra vare sig den vill eller inte.

    Han stirrade ner i backen men precis när han passerar mig i bilen får vi ögonkontakt.

    Det var som han kunde läsa mina tankar. Som om han visste att jag såg att han inte kände sig bra..snabbt hade han passerat och var utanför mitt synfält.

    Någon dag efter det här läser jag på facebook om vad som hänt.

    Fick en tung sten i bröstet. Även om jag inte kände honom ..VA FAN gick jag bara inte ut och snackade med honom för.. Även om jag vet att han förmodligen undrat vem fan jag var.

    Det hade troligtvis inte ändrat hans beslut. Han hade tillräckligt med folk runtomkring som älskade honom.
    Det syns tydligt.

    Jag är övertygad om att han har det bra nu. Inte som någon tröst för oss som är kvar här (även om det känns bra att tänka så) utan mer för honom. Sånt här skit ska inte behöva hända. Det krävs mycket för att man inte ska palla med och min känsla efter allt jag läst är att han kämpade något enormt.

    Vill och hoppas ni i familjen o närmsta vännerna kan få må bra trotts allt jobbigt och saknaden. Känn inte samvete de stunderna han inte finns i era tankar.
    Även om han inte är i era finns ni i hanns.

    Tro mig ni kommer aldrig glömma & han kommer alltid finnas där.

    Kram på er och speciellt dig Lina som skriver denna fina blogg.

    SvaraRadera
  4. Tack för att du delar detta och för alla fina ord.

    Niklas hade bestämt sig för att lämna livet långt innan den dagen han verkligen gjorde det.
    Inte ens all kärlek från hans son, från hans familj och från alla underbara vänner räckte för att hans liv skulle vara drägligt för för honom var det svart och det fanns ingen återvändo, ingen lösning.

    Det är jättehemskt att det finns människor som mår så och att samhället inte kan ha ett system som gör att dessa personer kan få hjälp.
    Psykiatrin bygger på frivillighet, nåt som nån som är djupt deprimerad sällan orkar fullfölja.

    Jag som syster och min mamma kämpade mot vården ihop med Niklas i 12 år , en kamp som aldrig tog slut och som gjorde mig besviken gång efter gång.
    Inte ens vid Niklas dödsfall kunde de stötta oss anhöriga utan vi lämnades utan nån som helst hjälp, djupt chockade med 3 små barn i svår chock, nåt jag aldrig kommer glömma.

    Kram Lina

    SvaraRadera
  5. Hej.. igen :),

    Precis som dig önskar jag att det fanns ett system som fångade upp personer som mår så pass.

    Det skrämmer en att man inte kommit längre gällande psykisk ohälsa. Det är något vi alla på något sätt kan råka ut för och vare sig det är vi eller någon anhörig som drabbas så ligger för mycket av ansvaret på oss.

    Ett ansvar som är totalt omöjligt att ta många gånger. Speciellt för någon som redan är där och tappat hoppet.

    Tror det är jävligt viktigt med den öppenhet som du ger.
    Dels tror jag det är väldigt sunt för en själv men även för att folk ska inse hur verkligheten ser ut.

    Oavsett om det är psykisk ohälsa eller fysiska symptom så skyfflas man gärna undan idag och får kriga för vettig vård. Hör hur jävla negativ jag låter men jag har också upplevt det så.

    Tror jag slutar nöta det där för man snurrar bara runt i en negativ spiral!

    Ägnar en tanke till din bror istället och alla andra som gått för tidigt.

    Ta hand om dig Lina.

    Glöm inte att tillsammans kan vi förändra!:)
    Styrkekram
    /M

    SvaraRadera
  6. Tack!
    Önskar jag hade kraft, tid och ork att strida mot vården, men när Niklas dog och kämpandet tog slut, var det som att luften gick ur mig.
    Man får välja sina strider och jag har fått acceptera att jag inte vann kampen om Niklas liv.

    Enda gången han vann..

    Kram

    SvaraRadera