och även om livet rullar på sakta men säkert så kommer det alltid bakslag i ett sorgarbete.
Ibland kan jag gå förbi en plats och ett minne från när jag och Niklas var där dyker plötsligt upp och tårarna börjar rinna och magen knyter sig.
Varje gång jag ser en ambulans kommer den där isande känslan av panik och jag förflyttas till den där torsdagskvällen i Augusti under några sekunder.
Det kan också komma plötsligt utan nån anledning alls för ibland måste bara hjärnan minnas i detalj om och om igen.
Vi har nu klarat av ännu en högtid,de små barnens födelsedagar,men det finns massor högtider och utmaningar kvar.
Skillnaden när man har kalas eller firar jul, nyår eller vilken högtid det än är, är att det tar en sån otrolig kraft att genomföra dom utan Niklas att även om det går bra och man har jättetrevligt så blir man otroligt trött efteråt.
Det är som om kroppen på nåt sätt kräver så mkt för att orka va på topp dessa dagar att när de är över så tar all kraft slut.
Det tar då några dar att komma igen,,
Svårt att beskriva men jag tror mina nära och kära förstår vad jag menar.,,
Idag fick jag en jättefin kommentar av en anonym person som tagit sig tid att läsa här och som skrev jättefina ord som berörde mycket.
Sånt betyder massor och det är oerhört modigt att ta steget och skriva här.
Stort tack till dig! Inlägget kan ni läsa
här:
Trevlig kväll. I morrn är en ny dag!!
