Jag minns att det var en kall dag men i solen värmde det ordentligt men så fort man kom in i skuggan fick man gåshud. Det hade regnat nästan hela resan och det var näst sista dagen innan vi skulle åka hemåt igen efter 5 dagar på Öland.
Vid restaurangen dröjde maten. Jag blev asförbannad. Niklas skämdes för systers utbrott. Christer log.
Det här var en av de sista gångerna vi var samlade , Mindre än en månad senare var Niklas borta.
Att Christer var den största stöttepelaren för alla var självklart. Han tog på sig det naturligt trots att han sörjde precis lika mycket själv.
Det som jag, mamma eller pappa inte klarade av gjorde Christer.
Lugnt och metodiskt ledde han oss tryggt framåt.
Snart har det gått ett år sen även Christer lämnade oss.
Det är inte bara bilden som är tom utan dom två utan självklart är det två stora hål i livet varje dag.
I minnet finns dom alltid levande, leendes. Såklart!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar