måndag 5 december 2016

På egna ben

Livet innehåller ju så mycket glädje men också en hel del prövningar. Glädje och sorg i en salig blandning. Man satsar allt och man förlorar ibland. Ibland räcker det inte till att man gör allt man kan. Ibland får man ge upp och börja om.

Lindaliden är en av mina största investeringar rent materiellt och givetvis även känslomässigt. Vi tog våra familjer och egna rutiner och satsade allt tillsammans. Vi byggde om allt i rasande tempo och gjorde det till vårt.En bodelning och en känslomässig bergodalbana senare har vi delat upp det som var vårt för att satsa på varsitt håll. Jag har köpt vårt gemensamma hus och E ett nytt hus. 
Vi är båda väldigt handlingskraftiga och målfokuserade.Det gick snabbt men ändå lugnt. Inga hårda ord. Vi hjälps åt, gör det bästa för varandra och sörjer men blickar framåt. 
Ett kapitel tar slut- ett annat tar vid.
Jag ser tillbaka på våra år tillsammans med en stor tacksamhet och något värdefullt och vackert. Jag ångrar inte att jag vågade. 

Kan man säga att man är luttrad av kriser? att man lär sig hantera motgångar "bra". Vad är "bra" egentligen?  Jag märker att jag tar mig igenom kriser med ett lugn jag inte hade för några år sedan. Det gör ju lika ont men jag är mer samlad. Jag vet vad som väntar och jag vet att jag kommer klara det. Jag vet hur jag agerar. Hur ledsamheten är det första som sköljer över en  för att jag sedan blir väldigt praktisk. Jag vet att kontrollbehovet förvärras när jag inte är trygg, att vissa dagar kommer bara tuffare än andra, att högtiderna blir tuffa  och att minnena kommer vara många och svåra att titta tillbaka på. Jag vet att jag har ett stort behov av att vara själv.
Nu behöver jag bygga upp allt på nytt. Att få göra vårt hus bara mitt och barnens. Att skapa nya minnen på eget håll.
Mina fina barn som alla är så kloka men så olika i sina personligheter och som nu alla tre intar nya roller för att hjälpa när det är tufft. Julia blir lugnare och mer positiv mot mig och peppar mycket, Jack som annars är mer i bakgrunden kliver fram och blir väldigt handlingskraftig. TV ska handlas, möbler shoppas i en jäkla fart, Clara blir istället lugnare och iakttar mer, låter saker smälta in och tar saker lite i taget. Hon låter dom andra kliva fram mer. Tillsammans är vi ett superteam som positivt blickar framåt. Humorn och skratt är nära till hands. Det underlättar mycket.

Nära och kära finns där. Mamma och pappa skjutsar barn och hämtar möbler och min super-Sofi kliver in och hjälper till med mycket praktiskt kring huset. Inredning, lite nya tapeter och någon att bolla med dygnet runt. I helgen har Mamma , Sofi och Mathias lagt hela sin helg på att hjälpa mig. Så fantastiskt att ha ett sånt gäng nära. Jag är så oerhört tacksam.
Vännerna står redo när man orkar . En sak i taget i den takt som funkar.. Jag kan inte berätta för alla direkt, jag tar det i min takt. Berättar, smälter, berättar igen och nu skriver jag här. Ett steg till.

Om några veckor är år 2016 slut. Det blev ett oväntat år men mycket oförutsedda händelser. Det känns bra med ett nytt år, nytt år, Nya tag och nya erfarenheter. Kanske ett lugnare år där allt får landa. Ett oskrivet blad.




2 kommentarer:

  1. Är övertygad om att man växer av motgångar. Man lär sig hantera situationer på ett, för en själv bättre sätt. Också viktigt att tänka på sig själv och må bra. Att det finns personer som förstår dig och det verkar som du har precis det.....ett härligt gäng nära dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! det kommer ju alltid ut nåt bra av allt i slutänden.

      Radera