Hur hade han sett ut idag? Hur hade hans liv sett ut?
Det är svårt att relatera till att man själv åldras men åren står still för Niklas.
Vi pratade om det igår jag och Milon. Han gissade att pappa Niklas var 26 år precis som hans mamma är idag. Det är ju lättast att tänka så, men åren kommer gå och Niklas kommer alltid förbi den 28 åring han var när han dog.
Vi kommer ju aldrig få se en åldrad Niklas och till slut kommer ju barnen och Milon "växa om" Niklas åldersmässigt. Logiskt men ändå overkligt.
När Niklas dog hade jag ett stort behov av att skriva av mig ofta och mycket. Så mycket att det finns material för en hel bok. Jag hade inte lika stort behov av att prata om det men ibland valde jag att berätta.
Nu är det sällan jag pratar om hur jag förlorade min lillebror men frågan kommer upp så och då, ( ofta i festliga sammanhang när man träffar nya människor ) främst pga min tatuering i form av en ängel och med Niklas namnsignatur.
Oftast svarar jag kort och rakt på sak att den symboliserar min bror Niklas som gick bort för några år sedan och att tatueringen är en hyllning till honom.
Oftast kommer det följdfrågor och dom svarar jag såklart på så kort men tydligt det går och här har jag lärt mig att det händer grejer.
En del blir tysta , en del blir berörda och en del tycker att det blir obekvämt. Vissa vill prata mer främst om psykisk ohälsa eller om döden, en del vill prata om nåt helt annat.
Jag tror själv och jag hoppas att jag i alla dessa samtal framstår som sund i tankarna och så positiv man kan vara. Jag är inte ett offer och jag vill aldrig framstå som det. Jag har däremot omvärderat livet pga det jag varit med om och jag tror att jag fått många att se saker och ting annorlunda.
Nån gång hoppas jag kunna göra en större skillnad. Jag hoppas att sjukvården tar psykisk ohälsa på allvar och inte låter så många som nära 2000 personer per år ta sitt liv utan att känna att det finns nån hjälp att få från sjukvården, jag hoppas att man hittar andra sätt att ta hand om anhöriga efter ett självmord och att man i framtiden vågar prata om självmord och även döden på ett mer öppet sätt.
Jag var tidigare rädd för döden och allt den innebar men efter Niklas självmord fick jag möta min skräck på ett hemskt men lärorikt sätt och för mig är inte längre döden nåt definitivt utan ett nästa steg.
En död kropp är inte längre nåt hemskt utan det kan också vara något fridfullt.
När Niklas hittades valde jag att inte titta på kroppen omedelbart men när jag efter några dagar valde att göra det var det en fin upplevelse.
Jag minns att jag i dörröppningen vid bårhuset tvekade in i det sista. Jag visste inte om jag skulle riskera att förstöra min bild av Niklas men jag kände samtidigt att jag behövde se kroppen med egna ögon för att förstå att han verkligen var död.
När jag tog steget in i rummet där han låg fylldes hela jag av ett otroligt starkt lugn. Andningen blev lugn, hjärtat slutade banka hårt och jag fylldes av värme. Värmen som fyllde min kropp va så stark att jag till och med kände hur kinderna blev varma.
På en silvrig bår bara två meter från mig låg han med ett vitt lakan uppdraget en bit upp på halsen för att dölja märkena han fått vid dödsögonblicket. Ansiktet var så fridfullt och vackert. Han såg ut att ha sommarens solbränna kvar även om jag förstod att det var en fasad och egentligen bara smink som en otroligt skicklig person gjort för att Niklas skulle se så normal ut som möjligt trots att huden egentligen var vit. Armarna stack fram båda två och dom var smalare än vanligt. Det såg man tydligt på högerarmen där hans tatuering med namnet "Milon" hade krymt. Händerna var lite svullna och hade en mörkare ton är armarna.
Hans ansikte var så vackert och fridfullt och hans mun utstrålande lättnad. Han såg så lugn och fridfull ut. Bland det vackraste men mest hemska jag nånsin sett.
Det värsta av allt var att kroppen inte rörde sig. Jag ville bara skaka om honom och sluta larva sig och det var nästan så man väntade sig att bröstkorgen skulle börja lyfta sig sakta sakta.
Kroppen var iskall. Pappa tog i armen och sa snabbt: Lina, ta inte i honom han är så kall.
Jag minns inte hur länge vi var där men jag minns att pappa höll om mig och mamma och jag minns Christers ögon som utstrålande en sån trygghet och värme när han stod på andra sidan båren hela tiden. Jag minns att vi allihop gick ut till slut och att vi då släppte in de närmaste vännerna som mötte samma syn som vi. Jag minns de skrik och den hysteriska gråt som kom inne från rummet och hur några istället grät tyst tyst och jag minns också den otroliga medmänsklighet vi alla visade varandra i denna tuffa stund. Det behövdes inga ord utan vi kramades och vi tröstade varann med våra blickar.
När jag gick därifrån satt den där varma känslan i och jag kände mig helt säker på att Niklas hade det bra och att han fått den ro han saknat i livet.
Jag kommer aldrig glömma Niklas död men jag fokuserar mer på alla de år vi hade i livet och allt roligt vi gjort. Att ha en sån tight syskonreleation är få förunnat.
Trots att åren går minns jag fortfarande hans lukt och jag tror mig fortfarande se honom på stan ibland, jag skrattar åt minnen om våra heta diskussioner och jag minns hur förbannad han kunde göra mig när han tänkte helt tvärtemot mig. Jag öskar att jag hade kunnat ge honom lite av mitt eget jävlarenamma och min egen envishet och energi men jag vet att jag gjorde allt jag kunde för honom och att han visste hur mycket jag älskade honom.
Jag vet att han finns där nånstans och att han ser mina framgångar och på nåt sätt även tröstar mig i motgångar även om han inte finns mer.
Idag skulle han ha fyllt 32 år. Grattis i himlen min älskade bror!
Efter jobb samlas vi vuxna i familjen och äter middag ihop på din dag precis som vi alltid gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar