Glädje och sorg i en salig blandning får vi alla uppleva. Ibland tar sorgen över allt och ibland kommer glädjen och lyckan och man vågar nästan inte tro att det är sant.
Som människa fokuserar vi mycket på att oroa oss för vad som ev kan hända istället för att leva här och nu.
I det liv med sociala nätverk vi lever i möts vi ständigt av andra människors öden. Vi får se andras lycka och en del väljer att dela sina svåraste stunder.
I dag fick många människor i mitt Facebookflöde ett riktigt tråkigt besked. En alldeles för ung människa kämpar mot döden och samtidigt meddelar min stora dotter att en jämnårig bekant valt att avsluta sitt liv genom att hoppa framför tåget.
Det suger till i magen och i bröstet. Jag berörs mycket.
Döden är nåt som finns nära mig jämt. Att förlora kampen mot cancer är så hemsk att det gör ont i kroppen när jag tänker på det och att vi har så många unga människor som känner att dom inte orkar leva gör mig både otroligt ledsen och frustrerad.
Jag som har mött psykisk ohälsa på nära håll känner ett stort engagemang för frågan och önskar att jag på nåt sätt kunde göra nåt som skulle hjälpa dom som mår så dåligt eller kanske hjälpa dom som är i samma sits som jag, en anhörig som maktlös stod bredvid. Jag vet inte riktigt hur men nån gång i livet ska jag göra nåt som gör skillnad i frågan, kanske skriva en bok, jag ska bara komma på vem den ska vara för och vilket syfte den ska ha.
Hur ska man i en värld där såna här hemska saker händer kunna känna lycka då?
Jag tror att svaret är att man ska leva livet och göra det man verkligen vill, att man ska våga hoppa och satsa på det man tror på, att inte skjuta upp saker utan köra på fast det är läskigt om man tror det gör en själv lycklig.
I min värsta sorg så skrev jag mycket om de saker som var bra för jag såg dom i ett helt annat perspektiv och dom blev så mycket större och viktigare än innan då jag tog dom för givet, och jag tror mig ha kvar det mindsetet.
Det är väl det som är att leva, att lära sig nya saker genom erfarenhet och den dom lär oss mest är den som gör mest ont. Tyvärr.
Framåt finns det garanterat många prövningar men jag tror också att det finns massor glädje på vägen och den ska jag ta vara på.
