Att stanna upp

Mitt i kampen att få vardagen att gå ihop i detta ruskiga höstväder så stannar man ibland upp och påminns om att livet är kort.

Idag fick Clara återigen möta döden nära då en av hennes fritidsfröknar hastigt avlidit.
Oerhört tragiskt och många ledsna barn och kollegor som sörjt idag.
Att mista nån i ens närhet är alltid tufft. Att vara barn och försöka förklara vad man känner är inte lätt.
Clara är rak och tuff. :" Mamma X är död. "
Det följdes givetvis av en lång diskussion men hon verkar ta det bra.

Är det inte skrämmande att döden blir nåt man lär sig leva med när man är 6 år?
Vad kommer det ge för konsekvenser framåt?
Kommer hon vara luttrad, tuff, känslosam, känslokall?
Vad kommer hon komma ihåg och vad försvinner bort?
Jag vet inte..
Vad jag vet är dock att Claras erfarenhet av det hemska som drabbade oss en halvkylig men solig sensommardag 2011 alltid kommer finnas kvar som ett stort tjockt ärr hos henne och hos oss alla, så länge vi lever.
Vi kommer alla drabbas av sorg igen och det kommer komma många händelser som gör att vi ruskas om, stannar upp och som gör oss ledsna.
Det är en del av livet och vi kommer klara dom ihop, min familj och jag.

Mina tankar går givetvis idag till dom som stod denna unga man nära.

Ta hand om varandra