Ett år av saknad...

Niklas Griph  1983-2011

Så var vi nu där vid årsdagen .

Ett helt år har gått.

Ett år av sorg, ilska, hopplöshet, men också ett år då man gått från den djupaste sorg till en vardag som funkar och äntligen kan man känna glädje trots att en fattas.

Jag pratade med Niklas sista gången den 10/8 kl 20.02.

Jag hade varit ute och sprungit  och satt på framsidan med ett glas vatten och pustade ut.

Vi hade bestämt att vi skulle gå till Ekholmen och köpa present till mamma som skulle firas till helgen, men när jag ringde var partyt igång , grabbarna på plats och musiken igång.

Va fan syrran- vi tart i morrn va, sa han.

Ta det lugnt var mina sista ord.

Dagen därpå, gissningsvis mellan kl 10.00-11.00 medans jag satt och jobbade avslutade Niklas sitt liv..

Vi vet exakt hur han gjorde det, men inte när.

På hallbyrån lämnade han ett brev till mamma, Milon och mig, sin silverring, sitt silverarmband, sitt Milon-halsband har fått av mig i julklapp och sin keps.

Kläderna låg i en hög på golvet. Mobilen avstängd i fickan.

Han svarade inte i telefonen och mamma och jag var oroliga.

Jag skulle åkt dit men valde pga Jacks fotbollsträning att åka hem och laga mat först, sen skulle jag åka dit, men mamma hann först..

Kl 16.38 ringde mamma mig och sa att hon åkt tidigare från jobbet och att hon stod utanför och skulle gå in till honom.

Jag stod och stekte bacon, potatis , korv och ägg och när vi lägger på tänker jag:

- Om hon ringer inom 5 min- då är han död.

Hjärnan skjuter sen bort tanken för den klarar inte att tänka så. Det är för hemskt att föreställa sig.. men minuterna går och 5 blir till nästan 10 min.. då ringer hon och jag vet direkt vad hon ska säga..

Jag svarar med att säga…: Nej först försiktigt och sen när jag hör henne snyfta skriker jag ..NEJ!

Och efter bara en sekund försvinner marken under mig för hon säger:
 Han är alldeles kall, Lina. Han är död- Ring 112.

Den värsta meningen jag nånsin hört och den hemskaste stunden i hela mitt liv…

Chocken kommer som en käftsmäll men jag minns hur jag skriker rakt ut och hur jag kastar mig på golvet vid trappen.

Jag minns hur mina döttrar med panik i blicken kollar på mig och skriker dom med, hur jag försöker slå 112 gång på gång men misslyckas, hur jag springer ut på gatan utan skor och bara skriker och hur jag mitt i denna panik kort, bara 2 sekunder hinner tänka: Nu slipper han äntligen lida ,,, innan paniken tar över igen.

Med Emma och Andys hjälp är jag snart på plats, bara 600 meter hemifrån utanför Niklas hus där mamma chockad men lugn säger: Du får inte gå in.

Ambulanser och poliser överallt och jag och mamma sitter på bänken utanför och tårarna slutar aldrig rinna. Kroppen skakar men telefonen går varm för dom hemska samtalen till pappa, Sofi, Macke och dom närmsta vännerna var ett måste.. rösten upprepade gång på gång vad som hänt men hjärnan förstod inte.

Innan Clara blev skjutsad till farmor och farfar kom Christer förbi med henne och hon kollade upp mot himlen och frågade om Niklas nu var en ängel.. och om han såg hur ledsna vi var.

11 augusti- dagen då livet aldrig blev desamma igen.

Facebook bombarderades av hälsningar och varje enskild hälsning och tanke värmde mitt i allt kaos.

När natten blev dag hade jag slumrat nån timme totalt och när jag vaknade tog den en tiondels sekund innan jag kom på att det inte var en mardröm, och den hysteriska gråten infann sig direkt.

Den var där för att stanna..

Tårarna rann men nånstans var vi tvungna att fortsätta och vi samlades redan dagen efter och tog tag i allt.

Vi ringde försäkringsbolag, rättsmedicin, begravningsbyrån, vi avbokade möten, sa upp abonnemang och lägenheten. Vi hjälptes åt, lite var och däremellan grät vi, kramades, och försökte tillsammans förstå att det var sant.

Dagen efter packade vi ner lägenheten och medans vi gjorde det var dörren öppen för alla som ville komma och delta i sorgen och hämta ett eget minne av Niklas.

Rosor lämnades utanför dörren och ljus brann dygnet runt

Att hjärnan inte funkade var logiskt men att inte kroppen hängde med var konstigt. Jag som tränar mycket kunde knappt gå några meter innan jag blev skakis och andfådd.

Gråten kunde komma när som helst, på bara en sekund för att sen stilla avta.

Jag valde att bara vara hemma fre- sönd och sen sakta återgå till jobbet.

Först kunde jag inte gå in genom dörren till jobbet, men jag fixade det till slut och jag var där, i början bara några timmar om dagen men efter en vecka, tillbaka på heltid igen.

Sorgen försvann inte,den blev inte ens lättare men jag var tvungen att hitta en vardag i livet igen för mina barns och för min egen skull.

Och det gick, små , små steg framåt.

I början var varje dag kolsvart, det var bara sorg från morgon till kväll, men efter några dar hittade jag några timmar då jag faktiskt funkade..

Timmarna blev till slut dagar och efter några veckor hade jag fler bra dagar än svarta dagar.

Det som fick mig att orka dom tunga dagarna var vetskapen om att i morrn kan det bara bli bättre.

Begravningen kom . 9 september 2011 tog vi ett sista farväl i kyrkan.
Det var en solig dag utan ett moln på himlen, nästan 20 grader varmt trots att det var september och kyrkan var full av sörjande familj och otroligt många vänner.

Efter begravningen kom jag till nästa steg i sorgen. Jag nådde nån slags acceptans och det mesta praktiska var avklarat.

Jag slutade röka, jag tog upp träningen sakta men säkert.

Vardagarna gick relativt bra, men helgerna var tunga, värst söndagarna då hjärnan slappnade av .

Men så fortsatte livet rulla på.

En månad blev 2,och 3 och så var vintern här, den första utan Niklas.

Julen kom och vi klarade den allihop trots att det var riktigt tungt.

Nyår spenderade jag i soffan med romantiska filmer. Det var en tung, tung dag, men när klockan slog midnatt hade 2012 startat och jag hade nu klarat en milstolpe till.

10 februari var Niklas födelsedag. Han skulle fyllt 29 år.

Vi samlades vid graven hela familjen och gick sen till Niklas favoritrestaurang och åt.

Våren kom med alla födelsedagar och snart var sommaren här.

Nu är sommaren redan snart förbi och vi fixa det! Ett helt år!

Det som från början var panik blev sorg och sen en obeskrivligt stor saknad som aldrig nånsin avtar även om man lär sig leva med sorgen.

Som människa blir man aldrig sig själv igen utan man är en ny människa med ett helt annat bagage och erfarenheter som gör att man ser livet på ett nytt sätt.

Innan Niklas dog var mina två seperationer det värsta som hänt och den största sorg jag bar.

När Niklas försvann bleknade allt och alla andra händelser blir så små.

Det har gjort att jag blivit ganska krass. Nåt jag ständigt jobbar med.

Jag har dock fortfarande väldigt svårt för folk som ser allt svart, som bara hittar problem istället för lösningar och som ser glaset halvtomt istället för halvfullt.

Dom som orkar lägga sin energi på skitsaker..

DET kommer jag nog aldrig kunna arbeta bort och det vill jag inte heller.

Jag vill inte att nån annan ska få gå igenom det jag och mina nära fått utstå men jag tror att alla mår bra av ett uppvaknande nån gång i livet för att faktiskt stanna upp och tänka efter vad som faktiskt är viktigt.

Jag har valt att skriva om min sorg för min egen skull men också för andras.. för som dom stod Niklas nära och för dom som  lever nära mig, antingen i privatlivet eller i arbetslivet men också för som som aldrig mött nån av oss för kan jag få nån att ta vara på livet lite extra efter att ha läst så är det värt all tid och främst all smärta för det är inte lätt att skriva om Niklas.

För mig är 11 Augusti en dag då jag klarat 1 år utan Niklas men också en nystart i livet.

Ett nytt kapitel där jag klarat 1 år av outhärdlig sorg och smärta men samtidigt nått flera mål jag haft i livet.
Många positiva sådana.
Jag har klarat 1 år av högtider med min familj bredvid och jag har sakta men säkert hittat skratten och glädjen i livet även fast Niklas saknas varje sekund av mitt liv..

Jag har fixat att leva vidare och jag har fixat att vara en bra mamma för dom 3 som betyder mest, Julia, Jack och Clara.

Efter det här året klarar jag allt och min ängel han finns alltid med <3