Niklas var en av nära 1400 människor som tog livet av sig 2011. En siffra i statistiken för en del men för oss en familjemedlem om tragiskt och helt i onödan tog livet av sig för att han inte orkade leva mer. Niklas var min bästa vän och den person som stod mig närmast förutom mina föräldrar.
Vi visste precis allt om varandra.Ändå kunde jag inte hindra honom från att avsluta sitt liv på egen hand en kall men solig augustidag.
Han avslutade sitt liv medans jag satt på jobbet och jobbade dag 4 efter semestern. Vardagslunken hade börjat komma smygande. Barnens träningar var igång och just den torsdagen var första dagen då jag inte var helt slut på morgonen utan faktiskt började vänja mig vid att gå upp tidigt på morgonen igen.
Kvällen innan hade jag varit ute och sprungit då Niklas ringde. Vi skulle fixa present åt mamma inför kalas på lördagen. Vi skulle ses i Ekholmen vid 19 men i sista stund avbokade Niklas.
Kompisarna hade kommit förbi och det blev fest. Jag köpte presenterna själv , så var det ofta, Han älskade att vara spontan och kom polarna förbi och ville festa kunde måsten alltid vänta.
Då täckte jag upp, som alltid.
Det finns så många om och men gällande den kvällen och natten och vad som hände nånstans mellan kl 10-11 på dagen efter men oavsett hade Niklas avslutat sitt liv på egen hand den närmsta tiden. Kanske inte just den torsdagen utan han hade säkert väntat tills efter mammas kalas men nu blev det just den här dagen som han kände att det inte gick längre. Motgångarna var för stora och det fanns ingen energi kvar för att kämpa på.
Avskedsbrevet till mig och mamma var skrivet kortfattat men tydligt och man förstod att det inte var en spontan handling utan något han planerat länge. Niklas var precis som jag kontrollfreak så självklart låg keps och smycken bredvid brevet på hallbyrån. Allt förberett.
Han visste att det var jag eller mamma som skulle komma men han klarade inte av att tänka på konsekvenserna det skulle ge att hitta honom död. Jag hade oftast med mig barnen och just den här dagen var det jag som skulle åka dit och se varför han inte svarade i telefonen på hela dagen.
Jag stod och lagade mat. Jack skulle skjutsas till träning. Jag hade tänkt åka förbi precis efter jobbet men tiden var knapp och jag var beredd på en lång diskussion efter nattens händelse.
Jag tänkte att jag lagar mat till barnen först, sen åker jag och Jack förbi på väg till träningen.
Det blev inte jag som hittade Niklas utan Mamma hann före.
Hon åkte tidigare från jobbet och var där innan mig,
Mamma ringde när hon stod utanför och sa att hon skulle gå upp och sen ringa mig efter dom hade pratat. Jag tänkte: Om hon ringer inom 5 min så är han död.
En sjuk tanke att tänka men det tillhörde vardagen att oroa sig för Niklas.
Minutrarna gick och det isade till i magen och ångesten kom krypande, Så ringde hon...
medans jag tryckte på svara-knappen visste jag redan svaret. Mamma sa relativt lugnt :
Lina, Han är alldeles kall, Han är död. Ring 112,
Jag hade många gånger försökt föreställa mig hur det skulle kännas att drabbas av en så hemsk tragedi men man klarar inte av att föreställa sig döden, det är för svårt att ta in.
När jag förstod att Niklas var död skrek jag rätt ut precis som man ibland kan se på film.
Jag stod och stekte bacon korv och potatis och jag minns hur jag kastar mig på golvet och stekspaden far iväg längs köksgolvet. Jag skrek och skrek och Julia kom nedrusande och skrek lika mycket hon. Clara grät.
Jag försöker slå 112 men fingrarna funkar inte. När jag väl lyckas slå rätt nummer minns jag inte Niklas adress. Allt är blankt. Jag kan inte andas och jag springer på strumporna till grannen Emma och ber henne hjälpa mig prata med larmoperatören och att hon tar barnen,
Emma lyckas få in mig i bilen och hon skjutsar mig till Niklas som bara bor 600 meter bort.
Jag minns lukten i luften, sensommarsol som inte riktigt orkar värma upp luften. Jag minns doften av trapphuset där mamma stod och hindrade mig från att ta mig in och jag minns träbänken precis utanför där jag satt och grät och grät.
Christer kom och han tog med sig de stora barnen. Clara hämtades av farmor och farfar, Folk kom förbi och stannade och tittade på oss. Nyfikna på tragedin som uppenbarligen utspelade sig.
2 ambulanser, 2 polisbilar, En polismans arm på axeln. En gul sjukhusfilt runt mig.
Tårar och panik.
Besked lämnades på telefon till de som behövde veta först. Jag ringde alla och jag mötte allas skrik och gråt i andra änden.
Kramar och tårar och tidsperspektivet var borta.
Så kom han ut där på båren i ett svart fodral. Denna långa kropp var min döda bror bara några meter från mig. Ambulansen åkte iväg utan sirenerna på.
Polismännen skjutsade hem oss till mitt hus.
Där lämnades vi utan någon hjälp eller stöd från sjukvården. Min bror hade tagit sitt liv. Mina föräldrar hade mist sin son och mina barn sin morbror och det fanns inget skyddsnät alls som kunde hjälpa oss.
Hade han dödsförklarats på sjukhuset hade vi fått kuratorhjälp men eftersom han dödsförklarades hemma hade man inte rätt till det.
Det där gör mig fortfarande arg och besviken.
Man kan inte hjälpa människor som vill dö men man kan inte heller stötta de som får vara med om det mesta hemska som kan hända, att mista en av de närmaste,
En dag ska jag engagera mig i dom här frågorna på riktigt!
Torsdagen den 11 Augusti 2011 förändrades våra liv. Från den dagen ändrades allt och den var första dagen på en lång resa, En sorgresa som aldrig tar slut.
Idag har det gått 4 år sen den dagen. Barnen minns den som igår men mycket har hänt,
Man fick lära sig att leva på ett nytt sätt, med ett tungt bagage.
Första dagarna var hemska och det finns fortfarande dagar då man är jätteledsen men att lära sig leva livet trots sorg var ett måste tidigt i min sorgprocess.
Det var svårt i början när benen inte ens bar kroppen och när gråten inte gick att stoppa men efter hand så lärde jag mig att återgå till så normala rutiner som det var möjligt att ha. För barnens skull och för min skull.
"Minns mig med glädje " skrev han i sitt avskedsbrev. Det blev just det citatet vi hade på kistan i kyrkan,
Landeryds kyrka var proppfull den dagen. Så många vänner som ville ta avsked. En otroligt tuff stund men också en otroligt vacker stund.
Ett sista farväl!Det sägs ju att man får se sin egen begravning och jag är övertygad om att Niklas älskade sin.
Tiden går men kroppen minns. Jag saknar Niklas alla dagar men självklart är årsdagarna extra tuffa.
För mig brukar årsdagen gå relativt bra men tiden innan är tuff. Det är väl så att man går och tänker på hur jobbigt det ska bli och så tar man ut det i förskott.
Årsdagen brukar vara fin och efter jobb brukar vi vuxna i familjen ses vid graven och sen äta middag ihop på någon restaurang. Vi pratar om Niklas ofta och vi har lärt oss att skratta åt många av de roliga minnena vi har, Niklas var ju en riktig spellevink med massor humor och det är viktigt att komma ihåg dom sidorna så inte de jobbiga perioderna av hans liv tar över för mycket.
Jag kan höra hans skratt och se hans leende och jag hoppas få minnas det hela livet.
4 år av saknad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar