När två saknas

Och så plötsligt var den här igen, julen.

I år blir det 4:e året utan Niklas och 2:a året utan Christer. Förra julen hade ju precis christer lämnat oss och jag minns att vi bara fokuserade på att få julen överstökad.

Högtider är svåra trots att åren går. 

Jag saknar dom varje dag men på högtider ska man vara med sina nära och då blir det väldigt påtagligt och tomt när det är två stycken som fattas.
I fotoalbumen hittar jag många fina jular alltid med alldeles för mycket paket.

2010

2012

Som jag tidigare beskrivit så tar högtider och dagarna innan dom otroligt mycket energi och efteråt känns det som man sprungit ett maraton. Kroppen och huvet är helt slut. Att det blir så är ju troligtvis för att det går åt så mycket kraft att bara vara just de tuffaste dagarna på året. 

I början när Niklas dog var varje dag en sån kamp. Jag minns första veckorna tydligt och ångesten och tårarna som inte gick att kontrollera och nätterna där verkligheten kom i kapp drömmarna och jag varje morgon vaknade tom efter oroliga och få sömntimmar. 

Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna leva normalt igen men man klarar mer än man tror och livet fortsätter sakta men säkert.

Idag hälsade jag på lillebror på kyrkogården. En långpromenad med ljuset i fickan. Benen kan vägen utantill. Idag fick jag njuta av lite solsken bakom molnen. 

I morrn är det julafton och Niklas och Christer kommer vara otroligt saknade men jag är glad att dom har varann där uppe och med all säkerhet kommer dom sitta på första parkett och beskåda hysterin kring paketöppningen.