I 13 år har jag åkt den ofta. Det var den första vägen jag körde bil på, givetvis med Christer bredvid.
När barnen var små krävdes det lugna tag i kurvorna så ingen skulle må illa. På vintern var det alltid fläckar där snön och isen vägrade släppa taget och i mörkret krävdes det stor koncentration.
En vacker väg med mycket ladugårdar och öppna fält.
På vägen till Christer och mamma hann man tänka mycket. Jag har åkt på den full av energi och lyckorus och förväntansfull att dela den med dom men jag har också åkt där med hela kroppen värkandes av sorg.
Den 21 november åkte jag där när jag mötte ambulansen utan blåljus på och det var där jag förstod att Christer lämnat oss.
Mamma och jag har gått här ofta och pratat om livet och om glädjen men också om sorgen och saknaden.
Numera åker jag på den här vägen när jag ska hälsa på Christer vid hans grav.
Idag av en annan anledning. Vinterdäck skulle hem då förändring väntar. Ja jag har inte tänkt sätta på vinterdäcken men jag hoppas istället få sätta på nya vinterdäck på ny bil inom kort.
Där hade Christer velat va med. Alltid kloka råd!
Som tur är finns det andra att bolla bilråd med och jag är säker på att Christer hjälper till där uppe och ser till att allt klaffar.
Jag saknade att se Christer vid sitt hus idag men jag fick iaf se Björne och han var glad att se mig med så det blev ett kärt återseende med både pussar och klappar.
På vägen hem sprack den svarta himlen upp och allt var så vackert! Kanske var det Christer som sa hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar