Det sägs ju att man blir klokare med åren men det är ju inte åren som gör det utan det vi människor får uppleva. Det vet vi ju alla men ibland påminns vi lite extra.
Alla prövas vi olika hårt i olika perioder men ingen glider ju igenom livet på en räkmacka.
Människor som står oss nära drabbas av förluster och sjukdomar och plötsligt blir man medveten om hur skört livet är och hur snabbt det kan ta slut.
Man kan inte föreställa sig att förlora någon i familjen eller att förlora en kär vän. Det klarar inte våra hjärnor av , men vi kan alla känna empati när tragedin är nära.
Alla kan vi stanna upp och beröras och tänka att man tar till vara på livet på ett helt nytt sätt.
Om det är ta beslut man inte vågar ta och förverkliga drömmar eller om det är något så trivialt som att njuta av solnedgången är upp till var och en.
Jag berörs mycket när de i min närhet går igenom tuffa stunder och det ligger såklart nära tillhands iom det jag själv upplevt. Att förlora någon nära är hemskt, vidrigt och alltid orättvist. Det är en sorg som aldrig tar slut.
I dessa stunder försöker jag alltid vara tacksam för allt jag själv har kvar , för att jag får vara frisk och jag försöker njuta av varje dag även om varje dag inte är en dans på rosor.
Jag försöker minnas dom vackraste dagarna och glädjas åt att jag fick uppleva dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar