Rädsla för döden

Nåt som jag ibland här i bloggen pratar om är döden och hur den drabbat min familj de senate åren.

För mig var döden förr nånting som framkallade en olustig känsla och den var förknippad med en stark rädsla.

Jag tyckte det var otäckt att besöka kyrkogårdar, jag fick en olustig känsla när jag klev in i en kyrka och döden var förknippad med något hemskt. 

Jag var inte så gammal när jag fick möta förlusten av nära och kära. 1996 dog min morfar i cancer och jag hann precis upp till sjukhuset innan han tog sitt sista andetag och jag fick för första gången sörja nån som betytt oerhört mycket.

Samma år dog min bästa väns mamma 36 år gammal i cancer och jag förstod hur snabbt cancerna kunde ta en frisk människans liv.

Några år senare tog cancern även min "bonuskusin"  endast 11 år gammal och jag fick då för andra gången vara nära en död kropp vid flera tillfällen och lära mig hantera det där man alltid varit rädd för.

Jag minns den sorg man kände när nån nära dog men också den ångest det gav att se föräldrar mista sitt egna barn.Jag hade då själv blivit mamma till Julia som då var två år och jag förstod att ingen sorg skulle kunna mäta sig med den att mista sitt eget barn.

När jag 20 år gammal hade mött döden nära många gånger kunde jag aldrig i min fantasi föreställa mig att döden skulle drabba oss ännu närmre 11 år senare. Att det den här gången skulle vara jag som satt på första bänkraden i kyrkan och fick möta alla tårfyllda blickar när man skulle ta ett sista farväl av min lillebror och att jag efter ytterligare 2 år senare skulle göra det en gång till när döden obarmhärtigt tog Christer ifrån oss.

När Niklas dog valde jag att först inte gå upp i lägenheten och titta på hans kropp av olika orsaker. Dels för att hans kropp var märkts av sättet han dog på men också för att jag inte visste om jag skulle kunna hantera de känslor som skulle komma upp den starka stund.

Jag var i svår chock och stod mitt uppe i en krisreaktion där kroppen inte fungerade och hjärnan bara snurrade. 

När jag efter 2 dagar lyckats få lite sömn med hjälp av medicin och kropp och själ verkligen förstod vad som hänt var det dags att ta ett beslut om jag skulle titta på hans kropp och ta ett farväl på det sättet med.

Att se döda kroppar hade jag gjort tidigare och jag hade ganska tuffa minnen av det så valet var inte lätt och jag bestämde mig för att lita på min magkänsla. Att åka till bårhuset, gå in genom dörren och där inne när endast en tunn dörr skiljde mig och från Niklas kropp ta beslutet om jag skulle gå in eller inte. 

Jag gick in och hela jag fylldes av ett stort lugn och en stark värme i hela kroppen. 

Han låg där på en silvrig brits med endast ansiktet och armarna utanför det vita tunna lakanet och min första tanke var att han såg så nöjd ut. Han var solbränd, otroligt vacker och han hade äntligen fått den ro han aldrig hittat i livet.

Christer backade några steg och lät mig, mamma och pappa gå fram själva till Niklas. Jag minns att pappa la handen på hans arm men så blixtsnabbt tog han bort den och sa : Lina rör honom inte, han är iskall.

Han såg så levande ut att man bara ville skrika åt honom att resa sig upp och sluta skoja med oss. 

Där inne sa jag hej då så länge, tills vi ses igen.

En av de hemskaste men vackraste stunderna i mitt liv.

Vi vet ju aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Vi vet inte hur lång tid vi har kvar men jag är inte längre rädd för döden. 

När Christer dog la jag min hand på hans bröstkorg som slutat andats och sa Tack för allt! 

Chock och sorg kommer man aldrig ifrån men jag var aldrig rädd utan lugn och säker på att han kommit till nåt fint. 

Kyrkogården är inte nåt obehagligt längre utan en vacker plats för eftertanke och minnen.

När det gäller döden och den sorg den innebär får man välja att fokusera på att minnas det fina och när dom tuffaste stunderna kommer och sköljer över en får man låta dom komma, sen resa sig igen och ta nya tag igen. Om och om igen.