3 månader

För exakt 3 månader sen var livet ett helt annat liv..

Jag hade haft en bra dag på jobbet, hämtat barnen och de hade varit ute och lekt länge.

Det var fortfarande sommar och jag hade bara jobbat 3 dagar sen semestern och inte riktigt kommit in i det här med tidiga mornar än.

Jag tog en löprunda på 3.5 km och när jag flåsandes kom tillbaka ringde Niklas och frågade hur vi skulle göra med mammas present. Givetvis hade jag ordnat det redan( han va alltid ute i sista stund till skillnad från sin syster) , men vi kom överens om att ses dan efter i Ekholmen och komplettera med en parfym åt mamma.

Det blev ingen parfym åt mamma och ingen date i Ekholmen.

Den 11 Augusti 2011 startade som en dag som alla andra, en jobbdag som började tidigt.

På fm ringde mamma och jag hörde på rösten att nu var det strul.. Strulet var Niklas och han hade åter igen svikit oss.

Ilska ihop med en otrolig tomhet och uppgivenhet byttes snabbt mot en gnagande känsla i magen och kroppen sa att den inte mådde bra.. Förkylning på gång var min första tanke. Nåt stämde inte. Jag kunde inte bli av med känslan att nåt va galet.

Inget svar från Niklas och han ringde aldrig upp trots sms och lämnade meddelande. Enligt mamma hade han lovat att ringa mig så snart han kom hem. Jag hade ju förberett mitt tal där jag skulle berätta hur han svikit igen sen sagt vilka krav som gällde nu, att det va dax att ta tag i allt med ekonomi och vardag och spotta upp sig.

Jag fick aldrig hålla mitt förmaningstal den här gången och jag fick aldrig prata med Niklas igen.

Kl 16.55 ringde telefon och innan jag svarade visste jag vad som hänt. 

Niklas var död. 

Den känslan går aldrig att beskriva , men jag vet att jag skrek rätt ut.

Tidsuppfattningen försvann och timmarna smälte ihop men de bestod av tårar och en stor svart chockartad sorg.

Nu har det gått 3 månader i morgon, den 11 November.

3 månader av obeskrivlig och ofattbar sorg.

Vi har tagit oss igenom att ta ett farväl av Niklas på sjukhuset, tömt hans lägenhet, ordnat de otroligt många ärenden som hörde till dödsfallet rent praktiskt, vi har gått igenom begravningen , gravsättningen, att stenen kom på plats och nu i måndags, boupptäckningen.

Jag själv har också kommit framåt i sorgarbetet från att bara gråta, till att fungera i vardagen, jobba, kunna skratta igen, börja träna igen, lyckats sluta röka.

Från att alla dagar var svarta är de allra flesta dagarna nu bra och de svarta jobbiga dagarna är färre.

Jag är tacksam över det liv jag har, över att mina barn är friska, över min familj som finns kvar, de vänner som valt att stanna vid min sida i det här, mitt jobb och det förtroende det innebär och att jag har den möjligheten att kunna bo i hus i ett område jag älskar.

Var tacksamma för allt ni har och glöm inte att berätta det för de ni älskar.

På en sekund kan allt förändras. 

För mig kommer alltid en fattas...