I 20 min kämpade hon alldeles ensam med att försöka rädda den hon älskade, trots att hon visste att han tagit sitt sista andetag.
Ambulansen var på plats ca 7.30 och även dom försökte under 30 min att rädda Christers liv.
När jag kom fram kl 8.20 var huset tyst, ambulansen parkerad utanför, kaffet serverat och jag fann mamma dricka kaffe och tröstas av ambulanspersonalen.
Christer låg fridfullt nedbäddad i sin säng.
Jag valde att gå in direkt för att förstå och för att ta ett farväl.
Christer dog inte av den cancer som försökte ta hans kropp från oss utan Christer dog helt oväntat och plötsligt utan minsta föraning en vanlig torsdagsmorgon som vi alla trodde skulle vara en helt vanlig dag.
Allt var över på några få minuter och om det var en hjärtattack eller om kroppspulsådern sprack får obduktionen utvisa.
Självklart har all påfrestning på kroppen i samband med aggresiv behandling försvagat kroppen och kan säkert vara en bidragande faktor till att krppen inte orkade mer.
Christer ville inte bli gammal eller sjuk så han inte orkade vara som vanligt. Han ville dö snabbt när det var dax och även om det var alldeles för tidigt så fick han lämna jordelivet snabbt precis som han önskade.
Mamma fick vara med honom när han tog sitt sista andetag och hon fick möta hans sista blick innan han försvann.
Christer fick dö i sitt eget hus han byggt själv och där han bott hela sitt liv.
När begravningsbyrån bar ut kroppen kl 15.15 var det värdigt.
Igår var huset fullt av nära och kära. Kaffebryggaren gick varm, tårarna sinade aldrig och mellan gråten delade man minnen av Christer.
Ingen hade nånsin varit osams med Christer. Han var verkligen overkligt godhjärtad och ärlig som människa och inget var omöjligt. En fantastisk människa. Min hjälte!
Natten spenderade jag hos mamma. M kom ner från Stockholm och vi log båda två när han stod i dörröppningen med blommor, pizza och godis. Underbara fina M.
Nu tar vi en dag i taget, timme för timme. Återigen. Vi har det ju färskt i minnet, det otroligt tuffa sorgarbetet, men nu vet vi att vi klarar det även om det kommer ta tid.
Tack för alla år älskade Christer- du fattas oss!
Jag halkade in på din blogg för nått/några år sen, tittar in då och då, gillar den för det är vardag och igenkänningsfaktor med livet (barn i samma ålder, vi/jag har också "en Christer" (min extra pappa) som är allt för hela familjen och framförallt mina barn). Känner inte dig alls men du har berört mig i många inlägg. Nu har jag inte tittat in på nån vecka och när jag kollar din blogg och läser första raderna så hoppar hjärtat till, jag läser om raderna och tårarna kommer... Inte sorg hos Er igen!
SvaraRaderaJag beklagar sorgen, och jag skickar er en mängd varma stärkande tankar! Ta hand om varandra!
Tack snälla Madde för din omtanke och för att du skriver.
RaderaDet värmer mycket en tuff stund.
Kram
Lina, du har en fantastisk förmåga att beröra och att beskriva det som andra flyr från att tala om! Jag får så mycket inspiration av att läsa om ditt sätt att se på livet och dess toppar och dalar. Mitt i allt det tragiska som drabbat dig verkar det ändå som att du ser glädjen och tacksamheten för det du har. Återigen, mina tankar är med er nu när ni har det svårt. //J
SvaraRaderaTack !! Jag skriver från hjärtat jämt och då blir det ärligt.
RaderaAtt försöka se livet på ett positivt sätt trots tung sorg är inte alltid lätt men jag försöker alltid. Kram
Hej!
SvaraRaderaJag känner dig inte heller, har dock jobbat på samma arbetsplats som dig (releasy).
Men jag har läst din blogg sedan din bror gick bort. Jag fastnade för hur verklighetsförankrad din blogg var till skillnad från många andra där ute. Jag har aldrig genomlidit sorg i den bemärkelsen du har med nära som går bort men jag har en olycksdrabbad familj där andra former av sorg varit närvarande. Jag har därför tyckt det varit otroligt givande att läsa din blogg.
Ditt sätt att beskriva hur du hanterar din vardag kommer på denna sidan av skärmen ut med en otrolig energi, jag beundrar din livsglöd och ditt positiva sätt. Det inspirerar mig att fortsätta kliva upp och göra vad man vet att man mår bra av. Även de där dagarna när det känns omöjligt.
Jag kommenterar idag för att beklaga er sorg, igen. Efter att ha följt din resa och efter ett otroligt välformulerat inlägg som känns, så rinner tårarna ner från kinderna.
Du och din familj är i mina tankar idag!
/Susanne
Vilka fina ord. Stort tack!
RaderaDet gör mig väldigt glad att du känner att jag inspirerar dig i vardagen. Det är ju just det man vill. Att kunna beröra å olika sätt främst positivt.
Tack!
Kram
Jag följer din blogg med spänning och alltid lika härligt att läsa om din vardag men det var med stor klump i halsen jag läste om bortgången. Kanske mest för din mors skull. Vilken superwoman hon måste vara som på så kort tid behöva gå igenom så mycket sorg. Livet är inte alltid rättvist men ni visar att man verkligen tar sig igenom det och ser ljuset i tunneln igen och kan fortsätta njuta av det livet som man har framför sig. Vilken styrka ni har!
SvaraRaderaKram och beklagar sorgen.