Den långa kampen

Som jag drömde om hur åren mellan 28 och 38 år. Äntligen skulle livet falla på plats. Jag hade fått mina tre fantastiska barn och jag hade vågat lämna en relation jag inte mådde bra i och sen vågat satsa igen. Fullt ut. Familjeliv version 2. Den här gången skulle det bli bra!
Bröllop som jag alltid drömt om, hus och familjelycka.
Vi köpte hus. Barnen var bara 3,respektive 7 och 11 år och vi hann bara flytta in och bo 10 månader när han gick. Han hade varit på väg längre än så men jag kämpade och kämpade. Vände och vred, men nej jag fick släppa taget och låta honom gå.
Vilken skam att stå där ensam kvar när man satsat allt man har. Så förnedrad och tom.

10 års kamp började där och då och jag skull aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vad kommande 9 år skulle bjuda på. Hur djup sorg jag skulle drabbas av och hur många tårar som skulle fällas de kommande åren även om det under de åren funnits många långa fina perioder.

Att separera är tufft och det är en stor sorg. Att gå vidare tog tid och jag var så bränd. Kärlek kom och kärlek gick och det kostade vänner , förtroenden och lämnade stora sår.
Samtidigt var de som betyder allra mest, familjen där men lillebrors välmående som inte varit stabilt på länge och som tagit upp stor del av mitt liv blev mer och mer instabilt och så kom den där dagen då han lämnade oss för alltid.
11 Augusti 2011. Jag var snart 31 år och livet blev aldrig desamma igen.

Hur jag tog mig upp ur sängen, fick barnen till dagis i Ullstämma, dagis i Grebo och skola i Åtvid , till jobbet i Mjärdevi och samma procedur igen på hemvägen minns jag knappt. Det var så många timmar i bil, så mycket pusslande och så mycket kamp att jag inte förstår hur jag klarade det men jag minns att jag grät på parkeringen när snön var så hög att den räckte till knävecken, barnen var trötta och hungriga och jag likaså och sorgen låg som en filt över hala huset men jag minns också hur stolt jag var när fredagen kom och vi hade klarat en vecka till.
Märke barnen hur jag kämpade och kämpade ? Jag gjorde allt för att allt skulle vara normalt men såg dom igenom  mig? Jag kämpade ju bara för vår skull. Jobbade hårt för att tjäna mycket pengar för att ge oss trygghet och pusslade för att få ihop tiden och energin.
Mamma och Chister hjälpte mig med allt de kunde men det var svårt att be om hjälp. Ibland såg de och kom ändå utan att jag bad som det.

Jag var i konstant krisläge - A-läge varje dag. Alltid redo för nästa kris.

Den kom snabbt. Bara 1 år och 3 månader efter Niklas död lämnade Christer oss under kaosartade former. Hur kunde livet vara så orättvist att man mister två av sina närmsta under så kort tid. Det var inte rättvist!

Kvar stod vi. Kavlade upp ärmarna igen. Bet ihop. Vara stark!! Det kommer bli bra nu!
Sorg tar aldrig slut men man vänjer sig vid att ha den i livet ständigt närvarande. Den tar aldrig nånsin paus och ibland rinner det över och allt kommer upp som en kraftfull våg men man lär sig hantera den.
Samtidigt som jag och mina närmaste var i kris har vi alltid haft förmågan att skratta och känna glädje. Det tror jag är receptet på att orka. Att tänka att det kommer bli bra och kunna blicka framåt.

Jag jobbade mycket med sorg under de åren. Jag skrev, jag pratade och jag tog mig framåt och jag började våga släppa in människor igen. Kärlek på distans testade jag på. Då blir det inte för nära. Vilken fantastisk människa jag fick leva med under 18 månader .Men jag valde sen en helt annan väg. Jag släppte taget om det som var för långt bort och för första gången på länge gav jag mig in i kärlek på nära håll och vi bestämde oss snabbt på att satsa 100%.
Det var många år sedan jag var så modig men det kändes så rätt och vi satsade stort. Ett stort hus tillsammans med alla våra fina barn. Bådas dröm. Starka ekonomiskt, lyckliga , roliga med massor gemensamma drömmar.

När han berättade att han skulle gå rasade mycket men jag upplever att jag ändå hade ett lugn när livet stormade till igen. Efter så många kriser var jag lugn och rationell när han packade ihop våra drömmar och flyttade några hundra meter bort till ett eget hus.
Återigen kavla upp ärmarna, bygga upp tryggheten för mig och barnen ett steg i taget.

Motgångarna kommer precis som sorgen som vågor en efter en och ibland undrar jag när de ska ta slut ? Ibland är de så absurt många att jag bara får kapitulera men nu är mina drömmars 10 årsperiod snart slut och jag tror att nästa period i mitt liv kommer vara en period utan så mycket kamp.
Jag känner att jag är i slutet på en period som varit utmanande men nu väntar nytt på många olika sätt. Bagaget blir lättare och lättare att bära och jag känner att energin är på väg tillbaka och orken likaså.
Tänk att man inte vet vad som väntar bakom nästa hörn men nu ser jag verkligen fram emot nästa period i mitt liv tillsammans med min fina familj i vårt nya hus. Jag har en känsla av att den kommer bli riktigt bra!