Till den sista vilan

Jag var alltid morfars tjej och när han dog  1996 var jag 16 år gammal och det var en hemsk förlust. Jag hann precis upp till sjukhuset innan han tog sitt sista andetag. Det var som att han väntade tills jag kom. 

Det var mitt första möte med döden. Att jag 21 år senare skulle ha fått möta döden många gånger och mist flera av mina närmsta familjemedlemmar var inget jag nånsin kunde föreställa mig. 

Att ha rutin på hur man skriver en dödsannons, väljer kista och sköter alla papper efter ett dödsfall är tyvärr något jag kan numera. 

Att se en människa dö och att vara vid en död kropp är för mig numera något jag kam hantera bra. 

Igår 23 maj när kvällssolen värmde och det var helt vindstilla släppte till slut mormor Eivor taget om livet 87 år gammal. Alzheimers sjukdom tog över hennes liv de senaste åren och hon har i två år fått vård på hem på en demensavdelning. Nu orkade kroppen inte mer med mormor var envis och hängde i in i det sista. 

Hon minns inte mig sedan länge men vi har heller aldrig varit nära. Det var jag och morfar och så fanns hon där brevid. Ingen bullbakarmormor och hon hade inte heller den värme som min egen mamma har men hon var min mormor och den sista i sin generation. 

Morfar fick vänta i 21 år men nu är dom på samma ställe igen. 

Vila i frid mormor