lördag 7 januari 2017

På nubbekullen

3 juli när sommaren precis skulle starta på riktigt avled Marie mycket hastigt.
Marie och Johnny var grannar till mamma och Christer och vi har spenderat många somrar ihop med dessa härliga grannar. 
Jag minns extra starkt en sommar när Julia var liten, det måste varit runt 2001 då vi satt och pratade på Marie och Johnnys uteplats. Marie berättade om hur de miste sitt första gemensamma barn och kampen för att bli föräldrar igen på 80 talet. Marie berättade också om när hon miste sin exman. Det var något som berörde mig mycket och jag tänkte ofta på det samtalet efteråt. Hur lyckligt lottad jag var som kunde få barn så enkelt och som hade mina nära och kära i livet.  Ja uppskattade verkligen deras uppriktighet och värme och att de valde att dela det här med oss.

Jag trodde aldrig att jag 15 år senare skulle sitta i Maries kök och hjälpa till att hantera allt praktiskt kring hennes död som kom plötsligt och alldeles för tidigt.
Inte trodde jag heller att jag då skulle ha förlorat min bror och Christer och att jag därför hade " lärt mig" hur man praktiskt gör när någon dör. Vilken hemsk kunskap att ha har jag ofta tänkt men när Johnny ringde mig och frågade om jag kunde komma och hjälpa honom då han var helt paralyserad var svaret självklart ja. Att kunna använda erfarenheten för att hjälpa någon annan var så självklart.  

I somras åkte jag ut några gånger till Johnny med fika varma kramar och en stor mapp full med papper. Jag pratade med försäkringsbolag banker och mobiloperatörer. Skickade in kopior, ringde och påminde och ringde och skällde när det blev galet. Det är inte enkelt och många företag saknar rutiner vilken blir utmanade.

Idag ville Johnny bjuda på fika och jag fick också en fantastiskt fin present. Det finaste jag fick med mig dock var några av Maries armband hon själv gjorde på sin lediga tid.  En full låda fanns av dessa fina armband i alla dess former och färger. . Jag kommer bära mina med stolthet och jag kommer tänka på dig härliga Marie och se ditt smittande skratt framför mig. Tack för att jag fick lära känna dig och tack för alla år på Nubbekullen.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar