Ångest och höst

Hösten kom  till slut och nu har träden utanför fönstret färgat bladen i vackra gulröda färger. Hösten är ju en väldigt vacker årstid men hösten är också en tid som trots dess skönhet förknippad med en tuff tid och för mig finns det alltid en viss känsla av ledsamhet när sommaren går över till höst. För mig har hösten varit en avskedens tid och det är svårt att få bort den känslan trots att åren går.

I somras när jag intervjuades för tidningen Metro berättade jag om hur jag lyckades gå vidare efter den första chocken Här men jag tror att många tror att när man går vidare och lär sig leva med sorgen så rullar det på rätt bra men grejen är ju att alla dagar är ju fortfarande inte bra dagar. Många dagar är fortfarande så tuffa som när Niklas precis lämnat oss. Det kommer säkerligen alltid finnas kvar men trots att man förstår det är det inte alltid enkelt att hantera känslorna som kommer.

När man är mitt uppe i den första sorgen blir man ju på något märkligt sätt "luttrad" men när åren går och livet rullar på blir man inte lika bra rustad för att kunna bara låta dessa dagar passera. Man behöver stanna upp och ladda om och ibland blir man dessutom uppriktigt less och trött på att det inte bara kan gå över nån gång. 

Högtider är ju dagar som alltid kommer vara svåra. Det blir aldrig som förr utan ens närmaste. Att känna en stark saknad när man ska fira är en del av processen men det gör det inte på något sätt lättare för det.
Som jag tidigare skrivit så blir ibland tiden innan en högtid värst för man förväntar sig att det ska bli jobbigt och därför tar man liksom ut lite sorg i förväg så när dagen för högtiden kommer är man nästan bara tom. Som att man redan hunnit ta ut så mycket sorg för tidigt. En svårbeskriven känsla..

Ångest! Detta ord som missbrukas hej vilt, även av mig. Ångest var ett ord som indirekt präglade många år av mitt liv då Niklas led av en vidrig ångest som tog över mycket av hans liv.
Jag försökte förstå men kunde inte riktigt föreställa mig känslan. Många år skulle det ta innan jag själv skulle förstå att jag själv lidit av ångest tidigt i livet men att jag inte förstått varför . Jag förstod inte sambandet mellan barndom och mitt vuxna jag och jag förstod inte att man inte bara kan blicka framåt, ibland måste man gå tillbaka för att förstå för att sen gå framåt igen.
Jag gör ju så, blickar framåt mycket så att behöva vända om och titta tillbaka var svårt.

Jag behövde förstå varför jag känner saker och varför vissa saker blir svåra varför det känns svårt med förändringar ibland, varför rättvisa är så viktigt och hur mina val som ung påverkar mig som vuxen. Vi har alla vårt bagage från barndom och tonår och vi ställs inför utmaningar konstant och vi får hela tiden nya erfarenheter, en del riktigt tuffa, en del enklare. Det finns ingen rättvisa där. men vad som är gemensamt för oss alla är att vi får utmaningar för att växa som människor. Vi blir nog aldrig fulländade men vi blir hela tiden lite klokare.

Tänk om man kunde prata med sitt unga jag och säga: Du kommer överleva det här, det är inte lätt varje dag men det kommer gå. Ibland bara myrsteg framåt, ibland kommer du kastas tillbaka flera steg men i slutändan kommer du framåt lite i taget och till slut kan du stå där på vägen och titta bakåt och tänka- Jag klarade ju det där! för att vända sig om och gå framåt igen.


Vi får inte mer än vad vi klarar av sägs det ju. Ibland blir det ändå övermäktigt som när Niklas dog och man trodde att vi fått vår dos av helvete men så togs Christer bort från oss kort därefter. Då är det svårt att se att allt har en mening och att man kommer klara av det men det gör man ju.

Mitt 2016 är inte heller ett år som kommer gå till historien som ett av mina bästa år.
Jag har utsatts för nya utmaningar som inte fanns på min världskarta och jag har testats och fått möta många demoner och rädslor.
I mitt sätt att hantera kriser har jag utvecklat nya förmågor. Jag har utvecklat ett lugn när det blåser som värst och jag har lärt mig att inte springa för fort på lösning utan att sitta ner och låta allt ta lite tid. När allt blir mörkt så har jag också kvar förmågan att ändå blicka framåt och förstå att det kommer lösa sig på något sätt. Hur vet jag inte men det kommer gå. 

Erfarenhetsmässigt vet jag att jag klarar utmaningar men jag vet oxå att det kommer va vissa dagar som är tuffare än andra konstant och jag vet oxå att allt kommer ordna sig till slut! På något sätt!

Blicken på horisonten och en stor portion envishet- sen är jag redo!