Kärt besök

Det finns ju både för och nackdelar med social media men för mig som minst min lillebror är det ovärderligt att kunna gå tillbaka och titta på filmklipp från facebook läsa gamla sms och läsa konversationer. I minnet finns ju allt kvar men att få se text han skrivit på riktigt är en väldigt speciell känsla.

I min messenger finns många av våra konversationer kvar och idag snubblade jag över en sådan. Hans profilbild och namn är borttaget eftersom jag har avaktiverat hans konto men så fort jag såg en mening visste jag vem som stod bakom orden Facebook-användare. Just den här konversationen var skriven 2011- 07-11- dvs exakt 1 månad innan Niklas dog.

Konversationen är lång men just den här meningen fastnade hos mig då och jag kan relatera till känslan jag kände då även nu.
Niklas svar på min fråga var: Jag försöker bara finnas till just nu. .......

Tänk att känna att varje dag är en kamp, att man får ta en minut i taget, en timme i taget, hela tiden.
Mitt svar var just det. Det räcker vet du. En timme i taget.

Coacha, bara finnas där, peppa, skälla, krama, skrika. Ja kontrasterna var många när Niklas och jag träffades eller skrev / pratade med varandra. Vi hade inga filter alls. Jag fick dela all glädje och entusiasm, jag fick ge råd när det kom till förhållanden, ( som han aldrig nånsin lyssnade på dock ) höra detaljer om kärlekslivet och när det var tufft berättade han exakt hur han kände. Han beskrev ångesten och mörkret när dom tuffa stunderna kom. När han blev rastlös försökte jag få honom att varva ner och hitta ett sätt att tackla det och när han grät kramade jag om honom och satt bredvid för att lyssna. När han tappade orken att kämpa fick jag argumentera och peppa honom för att komma framåt. Ibland hjälpte det inte alls och då blev jag arg och skrek och samtidigt ledsen och besviken i en salig blandning. Han blev lika trött på mig som jag på honom dom stunderna.
Storasyster och lillebror.

4 år och 5 månader har det snart gått men jag har fortfarande inte helt vant mig vid att han inte finns mer. I början blev det ju så konkret när han fysiskt var borta och hans lägenhet var tömd och kroppen begravd men känslan att kunna ringa eller sms:a eller chatta med honom är inte lika enkel att vänja sig av med. Ibland tror man att man ska kunan skriva och få ett svar. Ibland kommer impulsen upp att man måste ringa Niklas. Men det tar bara nån kvarts sekund innan verkligheten kommer ifatt och man vet att han är död.

I drömmarna kan han komma och hälsa på ibland och i natt var det en sån natt då jag drömde om Niklas. Han öppnade dörren och stod i hallen med ett stort leende. Jag blev helt varm i hela kroppen. Han var brunbränd och hade ett stort leende som räckte upp till ögonen som blev som små streck.

En dag ses vi igen och då vet jag att han står där och väntar med sitt leende.