En paus

Frekvensen på inlägg blir färre och färre och det beror inte bara på tidsbrist utan också på utmaningen att inte ta med kort eller text på dom i min närhet som inte vill vara delaktiga i bloggen.
Det är sånt man måste respektera även om det är tråkigt när man älskar att skriva.
Tanken med bloggen var från början att min familj och närmsta vänner skulle kunna läsa om mitt liv men det blev snabbt en helt annan blogg där man som läsare fick dela en av mina största tragedier och förluster som min brors självmord och Christers hastiga bortgång.

Förr hade jag ett stort behov av att skriva om min sorg och min resa i det konstanta sorgearbetet som man befinner sig i när man mister någon nära.Nu är det i Augusti 4 år sedan Niklas lämnade oss och Christer har varit borta i 1,5 år snart.Tomheten efter dom båda är konstant och jag tänker på dom varje dag men jag har inte behov av att skriva om det lika mycket. Jag sörjer mer privat nu. Kan man säga så?  Jag försöker alltid blicka framåt och lära av det som varit. Le åt fina minnen men samtidigt leva här och nu.
Det är en utmaning. Jag springer ofta på fort och jag är så lösningsorienterad att målet ofta blir det viktiga så att stanna upp och bara vara är en av de sakerna jag jobbar mycket på.

Att dela stora tragedier är inte självklart men för mig blev det en slags bearbetning att skriva och det var många av Niklas vänner och bekanta men även många helt okända för oss som fann tröst i att läsa här och många skrev till mig och tyckte att det gav väldigt mycket att få dela den här sorgresan med mig och att man såg livet på ett helt nytt sätt. Ett annat perspektiv.
Det var så härligt att faktiskt kunna hjälpa någon "bara"genom att skriva det man kände, att kunna få andra att känna ett tillfälligt lugn eller att bara le för några sekunder när deras sorg var som störst, eller att få gråta ur sig en liten stund innan man orkar ta nya tag.
Många har känt igen sig i bloggen och många följer den troget fortfarande fast inläggen är glesare.

Att dela sitt liv öppet på nätet är svårt. Det ska alltid vara äkta och ärligt jämt. Nåt annat skulle inte kännas ok. Att våga blotta sig har varit nyttigt och viktigt.

Nu tar jag en paus ett tag. En paus för att tänka ut om jag vill fortsätta skriva och medans jag pausar kommer jag fokusera på här och nu. På flytten om 4 veckor, nytt hus, nytt liv med en större familj. Underbart och lite pirrigt.