3 år av saknad

År 2011 begick 1378 personer självmord  och en av dom var min lillebror. En siffra i statistiken för många. En älskad far, son, bror, barnbarn, morbror och vän försvann plötsligt och chockartat från oss.
Jag vann alltid kampen mellan syster och bror men den här gången förlorade jag.

Jag hade försökt föreställa mig att Niklas kunde dö många gånger. Det fanns tillfällen då vi inte visste vad som väntade bakom dörren när man öppnade till hans hem med egen nyckel de dagarna han var låg och ledsen.
De klara pigga bruna ögonen hade många dagar som dom apatiskt stirrade rakt fram och då huden under ögonen var mörkt blåa av sömnbrist och gråt. Det var inte många vänner som såg dom dagarna. Han svarade helt enkelt inte i telefonen då och han öppnade inte om någon ringde på, men jag och vi i familjen såg dom många många gånger och varje gång gjorde det ont i hela min kropp. Många gånger grät jag i smyg i bilen hem så ingen annan skulle se.

Dom sämre dagarna var få stundtals men så kom dom som en våg och tog i perioder över allt likt en tsunami med all sin kraft.

Sommaren 2011 var en bra period. Glädje, sol, bad, semester , roadtrips runt om i Sverige. Niklas besökte vänner han inte träffat på länge. Han var spontan och drog med kort varsel i väg och ringde och bad om kattvakt var och varannan dag.
Framtiden såg ljus ut men innehöll också krav. Han skulle först och främst vara pappa men han skulle också skolas in i jobblivet efter en längre period av sjukskrivning och behandlingar.
Jag gjorde scheman och mamma och jag peppade och planerade för att underlätta vardagen. Nya fritidsintressen skulle behövas, kanske ett gymkort för att få lite mer energi. Idéerna var många och stämningen god men jag såg något i ögonen på Niklas, nåt var inte helt ok.
Han planerade och engagerade sig men han svarade svävande och planerna var väldigt kortsiktiga.

Niklas hade andra planer för han hade redan bestämt sig för att dö.

Det kan aldrig nånsin finnas ett bra tillfälle att dö på och jag är övertygad om att Niklas väntat några dagar om han orkat men det blev den 11 Augusti 2011 som han beslutade sig för att avsluta sitt liv hemma i sin lägenhet på Ekholmsvägen bara ett stenkast från mitt hus.
Döden kom blixtsnabbt och han hann aldrig lida men vad han tänkte de där sista sekunderna innan han släppte taget om livet kommer man aldrig få veta.

På diskbänken stod en stor påse med nyplockade kantareller som mamma skulle fått när vi skulle firat henne dagen efter. På byrån i hallen låg armbandet halsbandet kepsen och ett brev till mig och mamma med några sista ord.

Jag är övertygad om att det inte finns någon större sorg i världen än att förlora sitt eget barn. Min mamma förlorade inte bara sitt barn, hon hittade honom också död.
Hon är 10 cm kortare än mig och betydligt tunnare men hon hindrade också mig att gå in i lägenheten och se vad som hänt innan poliserna gjort i ordning Niklas kropp.
Apatiskt satt jag på en bänk utanför och stirrade rakt fram medans poliser och ambulansmän sprang fram och tillbaka. Panik, tårar skrik och tyst gråt mötte mig de närmsta timmarna medans jag själv inte kunde sluta gråta.
Jag ringde alla samtal som krävdes och jag klarade varje gång av att säga dom där hemska orden men det värsta var att höra mina nära och käras chock. En del grät tyst, andra skrek rakt ut.
Livet stannade upp en kall men solig sen eftermiddag i Augusti och sommaren kom aldrig tillbaka efter det.
Niklas var död.

Jag förvånades över hur rationell jag var väldigt snabbt, hur jag fick tuffa saker gjorda mitt i en krisreaktion, men jag tror det var mitt sätt att överleva, att vara sysselsatt.

Det blev ett projekt som påbörjades den dagen och som aldrig nånsin upphör. Att bearbeta sorgen.

Hur överlever man då?  Man börjar med att bara ta en timme i taget för det är allt man klarar av, sen efter några dagar märker man att man hittar korta stunder att le och efter en tid lyckas man klara en hel dag som är ok medans alla andra är tuffa. sen går det sakta , sakta framåt och efter en tid är dom bra dagarna fler än dom riktigt jobbiga dagarna. Det är ingen lätt resa och det måste ta tid.
Man tror aldrig att man kommer skratta igen men så kommer det första skratten och man förstår att livet måste gå vidare. Man måste leva för dom som är kvar.

Jag har ett så fint citat som jag hittade på en gravsten. Det står: Jag var.  Du är.  och det är ju precis så det är.
En dag möts vi igen men fram tills dess så måste vi som är kvar leva även om vi är många som lever med en otrolig sorg efter Niklas.

Jag minns alla stunder med Niklas och jag väljer att känna en enorm tacksamhet för alla våra stunder, dom fina och dom riktigt tuffa, utan dom tuffa hade jag aldrig varit den människa jag är idag.
Jag är otroligt tacksam för de 28 år jag fick dela med Niklas. Vi hade en nära syskonrelation där vi pratade om precis allt och det är jag oerhört tacksam för idag.
Vi skrattade, vi bråkade, vi grät och vi försonades. Vi kompletterade varandra perfekt. Jag med ett ordentligt driv och ett hetsigt humör och Niklas med sitt lugna sätt och stora tålamod.
Jag minns det smittande skrattet och dom pigga ögonen, jag hör fortfarande hans röst och känner hans lukt och jag minns våra kramar då jag fick stå på tå för att nå upp.

Jag saknar honom varje dag men extra mycket när jag ser dom i min närhet ihop med sina syskon, när jag behöver hans tålamod då mamma behöver teknisk hjälp, när Jack spelar match och när jag lagar köttbullar.
Han saknas på alla kalas, alla jular och på sommarsemestern med familjen är det tomt utan Niklas.
Det kommer alltid vara tomt och saknaden kommer aldrig försvinna men jag vet att han är med mig varje dag minut och sekund på sitt sätt och att vi ses en dag igen.

Idag har det gått tre år sen Niklas lämnade oss och det är en dag som kommer vara tuff. Alla årsdagar är det. minsta lilla sak en sådan dag kräver massor av energi och kroppen blir snabbt trött, förmodligen för att kroppen har fullt upp med att bara klara dagen.
Vi i familjen vet att det är så, vi reagerar alla olika men inget är fel eller rätt. Vi gör det bästa av dom tuffa dagarna och just årsdagen spenderas efter allas jobb på stan med middag ute och sen besöker vi Niklas grav ihop. Det viktigaste är att vi är tillsammans.
Jag är övertygad om att Niklas ler mot oss varje dag men extra mycket en sån här dag och i himlen finns det garanterat både sandstränder, fotbollar, snus och en och annan öl.