Det finns ingen dag som jag inte tänker på dom och påminns på olika sätt.
Härom dagen mötte jag Henke och Jossan, två av Niklas närmsta vänner när jag var ute och gick. Jättekul att se dom och vi stannade och pratade en stund.
Jag slogs då av att nu börjar det gå så lång tid att det blir märkbart att vi åldras medans Niklas stannade på 28 år. Hans kompisar blir vuxna, skaffar barn, gifter sig och jag själv och barnen blir ju äldre och äldre.
2011 börjar bli långt bort även om det oftast känns som igår.
Det finns fortfarande stunder då jag glömmer att Niklas är död, som när jag shoppar så jag ibland kan tänka: Den där tröjan skulle passa till Niklas, och för en microsekund glömmer jag att han inte finns.
Om det händer nåt kul kan jag ibland hinna tänka att det där måste jag berätta för Niklas innan hjärnan hinner i kapp mig med verkligheten.
Igår tog jag fram en penna ur lådan och såg när jag började skriva med den märkte jag att det var den pennan Niklas skrev sitt avskedsbrev med. Den ligger på ett specifikt ställe ihop med brevet i min låda.
Jag började skriva med den och märkte att den började bli torr och knappt funkade längre.
Samma sak med hans kläder och smycken. Kläderna luktar inte längre Niklas och smyckena börjar sakta rosta och bli fula av att bara ligga där orörda.
Från början var allt heligt. Inget skulle röras utan det skulle bara ligga där.
Man är fullt medveten om att det bara är materiella saker och som egentligen inte spelar nån roll men man klamrar sig fast vid då få sakerna som finns kvar.
I helgen fick Jack Niklas plånbok av mormor. Hans bankomatkort låg kvar och en påse med alla hans piercingar fanns där i också.
Mamma gav den till Jack och det var fint! Varför inte använda sakerna man kan istället för att låta dom ligga och samla damm.
Man kan inte stoppa tiden. Allt har sin tid och sorgen blir inte lättare för man håller hårt i grejer.
Hemma i mitt hus har mycket stått still sen Christer dog i november. Att Christer hjälpte mig med allt kring hus och bil var det minst viktiga. Han var mitt och Niklas stöd i så mycket annat.
Han hade en förmåga att finnas där utan att höras och synas mest. Dom blygaste barnen tydde sig alltid till Christer och han hade en otroligt varm personlighet i kombination med en stor portion ödmjukhet.
Ett exempel var när Niklas hade dött och vi alla skulle till bårhuset och titta på kroppen.
Det var jag, mamma, pappa och Christer som skulle gå in samtidigt och utan att någon märkte det först så tog Christer ett steg åt sidan och lät mamma, mig och pappa tillsammans med mig i mitten gå fram till kroppen tillsammans. Han lät oss stå där tyst tillsammans en stund och fanns bara där i rummet med en lugnande effekt på oss alla.
Det var vackert och så typiskt Christer.
När Niklas dött var det också han som tog tag i dom bitarna varken jag, mamma eller pappa orkade göra, trots att Christer sörjde lika mycket som vi.
Han satte alltid andra främst och sig själv sist och det var tusen procent naturligt.
Det är tomt hemma utan att Christer kommer på besök ofta. Ingen som dricker kaffe med 4-5 sockerbitar i längre och det saknas alltid en i publiken på Jacks matcher.
På kalasen saknas det två personer och det kommer alltid vara tufft men framförallt tomt.
För tomt är nog det ordet som beskriver bäst vad man känner. Alltid en tomhet efter två personer som var en så stor del av ens liv.
Man klarar mer än vad man tror och livet måste gå vidare efter tunga förluster men livet blir aldrig desamma och man ser allting med nya ögon efter att ha gått igenom såna här händelser.
Jag försöker alltid njuta av det jag faktiskt har och vara tacksam för det. Jag ser fortfarande världen med nya ögon och tar inte saker för givet. Jag njuter av småsaker mer och vågar nu också ta beslut som jag tror gynnar mig själv i framtiden istället för att fega.
Jag vill inte ångra det jag inte gjorde utan istället ta chanser när dom ges.
I sommar ska jag njuta av solnedgångar , sena kvällar, rosévin, jordgubbar och jag ska bära klänning ofta.
Det är några småsaker som för mig är att njuta av sommaren och ta tillvara på livet.
Sakna killarna på andra sidan kommer jag fortsätta göra varje dag men jag vet att dom är där tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar