I vått och torrt

Något jag lärt mig som "vuxen" är vikten av att reflektera , att ta sig tid att tänka över sitt eget beteende och de som är i ens närhets beteende.  Att stanna upp helt enkelt.

Jag som åker mycket bil långa sträckor får ofta såna stunder då jag bara är helt själv men jag försöker även ta stunder hemma då jag bara sätter mig ner och stannar upp lite. 

När jag var yngre reagerade jag ofta snabbt och pratade innan hjärnan tänkt färdigt. Jag tände till på samma sätt, rapp i munnen och med ett hiskligt humör.

Att bli vuxen är väl också att lugna ner sig lite även om de närmsta får se mina blixtnedslag ibland. 

M är helt fantastisk på att läsa mig och han kan ofta säga precis vad jag tänker när jag är upprörd eller om det kommer stunder när jag blir ledsen, för ledsen blir jag ibland. 

Jag har ju precis lämnat ett tufft 2013 bakom mig med Christers sjukdom och död som den värsta händelsen det året. Honom saknar jag varje dag såklart.

Igår när jag var på tippen tänkte jag på min vapendragare som alltid hjälpte mig med dessa saker.

Jag proppade bilen full med katronger huller om buller. Christer hade vikt alla och fått rum med dubbelt så mycket. Tålmodig och varm jobbade han alltid brevid mig när nåt skulle göras med huset. Vi var oftast tysta långa stunder när vi jobbade sen tog vi paus och pratade om allt mellan himmel och jord. 

Senaste året pratade vi mycket om hans sjukdom och hur han kände. Han var fast besluten att inte dö, envis in i det sista. 

Bara 5 dagar innan han dog spenderade han hela dagen hos mig. Han hängde med till IKEA och handlade, drog den där tunga vagnen, lastade in i bilen som han gjort så många gånger förr och när vi kom hem skruvade han möbler i timmar givetvis med Clara runt halsen konstant. Hon var nog inte tyst en enda minut den dagen.

Clara och Christer hans sista lördag här på jorden.

Det är många timmar som Christer spenderat med ett verkyg i handen hemma. Han hade koll på varenda grej och han hade planer på vad som skulle göras nästa gång.

I vår skulle altantaket lagas och balkongen från mitt sovrum tvättas med rengöring han hade hemma i garaget för att sen målas med den vita färgen han köpt. Plattorna skulle sprayas med det där mirakelgiftet han hittat och lister skulle spikas i hall och vardagsrum.

Materiella saker , egentligen helt oviktiga men han hade planer. Han slutade aldrig planera för framtiden och han fick dö ovetandes om att cancern tagit över hans kropp en gång till och att han inte skulle kunna vinna kampen.

Jag saknar våra jobbstunder och våra pratstunder men främst saknar jag såklart människan Christer. Godheten själv. 

För att orka tunga förluster finns det olika sätt att tänka. Jag tror på att det finns nåt fint efter man dör och jag tror att Niklas och Christer är tillsammans nu. Det ger mig ett lugn och en trygghet i sorgen.

När man sörjer snurrar ju ändå livet på. Vardagen går snabbt förbi speciellt vintertid då dagarna känns kortare och tiden äts upp av jobb, barn och deras aktiviteter, övrig familj, träning och så ett förhållande på distans . 

Det finns då lite tid över till att umgås med vänner. Så har det blivit i vinter.

Måstena har varit många, lediga tiden har känts kort och så har vi haft logistiska problem med att få tid att träffas jag och M. Nu har vi med hjälp av M:s ex testat en variant som gör logistiken funkar bättre. Vi kan ses med alla barn ibland och vi har en helg i månaden då vi är helt själva. Oerhört tacksam för det.
När man är kär vill man ju ses som alla andra även om man bor 20 mil från varann.

Tiden med vännerna har blivit mindre och krävt mycket planering.

Jag och Sissela pratade om det idag och konstaterade att vi älskar varann lika mycket ändå. En vän är ju den som står där när det blåser storm. Som tröstar när man förlorar dom man älskar och som glädjs när man hittar kärleken även om det innebär att man inte kan ses lika mycket pga logistiken..

En  vän är den man kan ringa till när som helst på dygnet och man vet att hon skulle komma på två röda. 

En som förstår att under perioder är man i osynk.

Det är viktigt att vara medveten om sitt beteende och jag vet att jag har fått pria om i livet en tid nu men jag ska bli bättre framåt. Nu går vi mot vår och ljusare tider och kvar finns dom som orkar stå still när det blåser, som köper att jag åker mycket till Stockholm och att jag har tre barn i tre olika åldrar som behöver mig mycket på olika sätt och som har en förståelse för att vi är en familj som blivit 2 personer färre de senaste åren och att sorgen är tung att bära vissa dagar.

Jag ser fram emot ljusare tider, att kunna gå promenader i kvällssol, att dricka kaffe och vin  på altan och att hinna sitta ner och prata om livet mer med mina vänner i vardagen.

Mot ett bättre 2014 där pusselbitarna ska passa ännu bättre än 2013 och där tråkigheterna ska hålla sig borta.