Reflektion

När barnen inte är här och huset är precis tyst står jag ofta och borstar tänderna och tänker mig bort lite just här.

På övervåningen med utsikt över lekplatsen som nu är täckt av snö.

Jag har stått här många gånger under de 5 år jag bott i huset och reflekterat både i tunga stunder och när allt flutit på.

Nyårsafton 2011-2012 stod jag här vid tolvslaget med tårdränkt ansikte efter saknad av lillebror som precis lämnat oss. Hela himlen var full av fyrverkeri och jag minns att jag bestämde mig för att kommande år skulle bli en nystart för mig och barnen och att jag skulle torka tårarna och ta nya tag efter några timmars sömn. 

Idag är Niklas lika saknad som då och när jag borstade tänderna och tittade ut tänkte jag på att jag är tacksam att jag har förmågan att minnas dom som nu finns i himlen med ett leende oftare än med tårar. Precis som dom ville.