När hösten blir något fint

När man spenderar 2 h i bilen enkel resa ganska ofta får man tid att reflektera och tänka och idag när jag åkte hem från Stockholm var hösten som allra vackrast med gula träd överallt och höstsolen stod sådär lågt som den bara gör den här tiden på året.

Det slog mig idag att det i år är första gången jag njuter av hösten. Jag kan njuta av att titta på träden och att andas in höstluft.
Det var så längesen jag kände så om jag ens gjort det.

För mig har hösten de två senaste åren varit tung. Det har varit en tid förknippad med stor sorg.
Niklas lämnade oss 11 Augusti 2011 och den hösten bara försvann i ett tår-töcken.
Förra året var hösten en tung tid med. Det var ensamt även fast det hände mycket och man hittade lite nya sätt att se på livet.

I år ser jag hösten med nya ögon. Kanske för att jag ser livet med nya ögon med. Jag är konstant tacksamhet för vad jag har.
Det låter ju klyschigt men så är det verkligen. Varje dag stannar jag upp och tänker på vad som är viktigt egentligen och jag försöker ta vara på varenda dag fullt ut.
Jag minns när jag bara ville att dagarna skulle ta slut, när sorgen tog över allt och man bara ville att dagen skulle ta slut.
Nu är dom dagarna få även om det kommer stunder då tårarna okontrollerat kommer för en stund.
Jag är tacksam för dom stunderna med. Dom tar mig ju framåt som alla de fina stunderna med gör.
En del av livet.