Att dela eller inte

När man bloggar väljer man ju att dela med sig av en del av sig själv på olika sätt.

När jag startade min blogg mailade jag ut den till 16 personer, nära och kära som jag ville skulle få dela min vardag.

Jag bloggade för att jag gillar att skriva, att fota (även om det oftast blir med mobilkameran) och för min egen skull för att jag tänkte ha bloggen som en slags dagbok att kunna kika tillbaka på i när åren går.

Jag visste inte om jag skulle orka skriva kontinuerligt eller om jag skulle tycka det var kul överhuvudtaget men jag gillade det direkt även om det snabbt gick upp för mig att det tar otroligt mycket mer tid än vad man tror.

Min personliga blogg för nära och kära fick ändå en hel del läsare ganska snabbt. Så är ju sociala medier en otrolig kanal som sprider information snabbt.

Den dagen jag skrev  Det här inlägget  var den dagen så jag gjorde ett aktivt val.

Jag valde mellan att vara knäpptyst och inte skriva alls eller att berätta vad som gjort att mitt liv stannat upp.

Det inlägget skrev jag under stilla gråt och när responsen snabbt kom visste jag att jag valt rätt. Jag fick energi och kraft av att dela med mig av min sorg.

Sen Augusti 2011 har det publicerats många inlägg. En hel del vardagsinlägg, lite om träning, om barnen men också en hel del inlägg om sorgen efter Niklas och tankar man har under ett sorgarbete.

För mig är bloggen ett sätt att bearbeta tankar och att reflektera såväl som det är en ”vardags-dagbok”.

Om jag sätter mig ner och ser tillbaka kan jag se i vilket stadie av sorgarbetet jag var i och hur jag resonerade då.

När man befinner sig i chock är det svårt att tänka helt klart och där finner jag en stor vinst i att jag har skrivit ner mina känslor och resonemang. Jag kan se hur jag tog mig från att vara längst ner tyngd av sorg till där jag är idag.

Jag har inte raderat något i min blogg. Det som står var ju så jag kände just då.

Jag har inte skrivit allt, absolut inte. Jag utelämnar flera personliga saker.

Jag är fullt medveten om att mina läsare inte bara består av nära vänner och familj utan av kollegor, ytligt bekanta, helt okända människor och de mest trogna läsarna, de som inte känner mig men har förutfattade meningar om mig av olika anledningar för så funkar ju vi människor.

Jag läser själv bloggar som drivs av människor jag aldrig mött, aldrig pratat med. Det är det som är spännande med just bloggar.

Att man får se in lite i nån annans liv.

Jag får en del mail med feedback eller med frågor. Det tycker jag är jättekul!

Många säger att det känns som dom känner mig och att jag verkar va en varm människa. Sånt gör mig jätteglad. Att jag lyckas förmedla en positiv känsla hos några människor.

Många tar upp Niklas och att jag lyckas förändra just deras syn på döden och sorg. Att man kan se det man fick som nåt positivt istället för att bara se det man inte fick. Att inte älta saker man gjort eller inte gjort utan att se framåt.

En del människor jag möter kan fråga hur jag kan välja att vara så utelämnande och personlig i vissa inlägg.

Svaret på det blev det här blogginlägget.

För att det är värt det!