Min äldsta vän

Den 25 Juni fick jag ett mail från M..

Han är den vän jag känt längst i livet. Vi fann varann som 1 åringar och har vuxit upp ihop som grannar gått i samma klass 1:an til 9:an.
Första året på gymnasiet miste M sin mamma i cancer. 36 år gammal.
Han ringde och berättade vad som hänt en em när jag var å Prao och jag minns att vi pratade länge den em.
Jag var självklart med på begravningen, jag satt bredvid honom på fikat efteråt och jag följde med honom hem till pojkrummet där vi satt och pratade långt efteråt.
Det var ett starkt möte med döden och allt den för med sig.

Vi har med åren blivit vuxna men aldrig släppt kontakten.
M har fått träffa  mina nyfödda barn, sett alla mina hus, följt min sorg efter Niklas, vi har varje år försökt ses iaf 2 ggr per år trots att vi senaste åren bott i olika städer och att vi sista året inte setts alls.

Vi har sett respektive män/ kvinnor komma och gå och rynkorna i våra ansikten bli fler och fler med åren.

När vi ses pratar vi om allt. Tunga saker, lättsamma saker.

25 Juni fick jag ett mail där det stod att M är sjuk... i cancer.
Han utstrålar en enorm styrka i sitt mail och han är fast besluten att fixa denna kamp.

Idag träffade jag M för en lunch på stan då han är hemma och hälsar på mitt uppe i sin fight mot den jävliga sjukdomen.
Kroppen är sjuk. Det syns, men ögonen är fortfarande de piggaste och blåaste man sett och leendet otroligt smittande.
Det blev en lång lunch idag. En riktigt bra sådan.
Ett riktigt bra samtal om livet, om att finna sig själv och om inställningen till motgångar.
Vilken optimism och vilken härlig människa du är M.
Jag är stolt över att vara din äldsta vän!

en bugg i vardagsrummet sommaren 2010