En dag kommer hon förstå

I fredags när jag kl 23.30 fick ner till parkeringen för att åka och möta Julia som varit på stan kom det över mig att jag redan är där..

Jag är redan en tonårsmamma..

Min egen mamma kom alltid och mötte mig så jag slapp gå hem själv sena kvällar i mörkret. Nåt som är självklart även för mig. 

Jag minns att jag uppskattade det mycket och att jag lovade mig själv att göra samma sak mot mina barn.

En så enkel grej betyder så mycket.

Men shit va fort det går..

Jag minns att när jag vid närmare 18 år konstaterade jag att jag just nu vid snart 33 års ålder skulle va mamma till en tonåring på 15 år och plötsligt så är vi där.

Att va 15 år 1995 är inte samma sak som att va 15 år 2013.. Det är självklart för dom flesta men man blir faktiskt lite chockad ändå.

Säkert känner man likadant men samhället är ju nåt helt annat nu.

Jag minns ju att jag kände mig så vuxen och att alla vuxna va så dumma i huvet..

Jag minns den känslan av odödlighet som man kände och känslan av att allt blir bra genomsyrade allt.

Härligt att va så naiv.! 

Jag tittar såklart i arkivet vilket i det här fallet blir fotoalbumet och då pratar vi innan Facebook , instagram och Twitter på den tiden då ego-bilder inte ens var uppfunna.

Där hittar jag en tunn brunett som testade sig fram i livet lite , en tjej som inte va så tuff som idag ... Nämligen jag.

På flickrummet

Och på scen i skolan med många fina klasskompisar.

Det är 9:an och den tiden då jag har de finaste skolminnena.

Vilken härlig tid. Underbara år ! 

Julia går sitt 9:e år i skolan nu och jag hoppas att hon får precis lika kul som jag hade och att hon när hon är närmare 33 år kan  titta tillbaka och le åt fina minnen även om många bilder mest ser ut såhär ;-) 

Medans Julia får försöka ta till vara på sina år som tonåring ska jag göra mitt bästa med att va en tonårsmamma även om det ibland inte är helt lätt. 

En dag kommer hon förstå .