2 år av saknad

Såna här inlägg är de svåraste att skriva.
Dom tar inte bara lång tid utan de tar också massor energi och kräver att man river upp många sår.
För mig är den en nödvändig terapi att skriva om min sorg.
Första året hade jag behov att skriva mer.  Nu är tillfällena mindre frekventa men dom finns fortfarande.

Den 13 Augusti 2011 skrev jag det HÄR inlägget där jag berättade att Niklas 2 dagar tidigare tagit sitt eget liv.
Det var det första riktigt personliga inlägg jag skrev.
Det blev många efter det och bloggen med allt den medförde blev en stor tröst i den värsta tiden i mitt liv.

På årsdagen av Niklas död, den 11/8 2012 skrev jag ett långt inlägg som heter Ett år av saknad.
Det tog 2 veckor att skriva och det gräts många tårar innan det var klart.
Det är det mest lästa inlägget här på bloggen och stödet efter det var även då helt fantastiskt. Mina vänner och Niklas vänner var ett otroligt stöd i hela sorgarbetet men för mig betyder även alla ni som inte känner mig och ändå hörde av er massor.Det berör väldigt mycket.

Idag har det gått 2 år..

Den 11 Augusti 2011 var den dag då livet förändrades för alltid.
Jag kunde aldrig föreställa mig när jag vaknade den dagen att det skulle va den dag då Niklas inte längre var med oss.
Vi människor kan inte föreställa oss så hemska händelser.Vårt intellekt klarar inte det. Jag försökte många många gånger..
Alla får vi genom livet uppleva svåra sorger. Jag har självklart upplevt en hel del men den största sorgen och den mest obeskrivliga smärtan jag känt fick jag uppleva den 11 augusti 2011 runt kl 17.00 en solig men kall augustikväll.

Jag behöver inte anstränga mig för att känna i hela koppen hur jag kände när telefonen som låg på diskbänken ringde och jag redan då visste vad som hänt.
Mamma var i Niklas lägenhet. Han hade inte svarat sen kl 10. Jag hade ringt 23 gånger. Mamma säkert det dubbla.
Jag skulle åkt dit vid 16 men var stressad och valde att vänta 1 h och istället ordna mat till barnen först. Jag anade att besöket hos Niklas skulle ta tid. Kanske var det meningen att det inte skulle vara jag..
Mamma hann först.
Det var hon som mötte den syn man inte ens kan skriva om.
Hon mötte sin son död.

Vi pratade om det härom dagen. Vad hon kände och hur allt gick till. Vi har ältat det många gånger.
Han var inte sådär otäck som det kan gestaltas på film. Han var fridfull och mamma beskriver det som att han var nöjd. Han hade fått ro.

När mamma säger orden: Lina  Han är alldeles kall, ring 112 är min kropp redan i chock.
Jag skriker och springer runt i huset efter att jag kastat mig på golvet.
Mina försök att slå 112 är lönlösa. Jag kan inte få fram siffrorna.
Jag springer ut på gatan i strumpor och när jag till slut pratar med en larmoperatör vet jag varken vart jag själv eller vart Niklas bor.
Hur ambulanserna hittar vet jag inte men plötsligt står jag där utanför Niklas port.
Mamma är stark och står i vägen så jag inte kan komma in.
Jag lyckas mitt i allt ringa alla dom där samtalen som man måste ringa.
Jag får möta mina chockade näras reaktioner i telefonen. Höra gallskrik, gråt, tystnad..
De hemskaste samtal jag nånsin ringt.

Jag går aldrig upp i lägenheten den dagen. Jag tittar upp på balkongen där jag stod bara några dar tidigare och vattnade hans dill.
Jag förstår fortfarande inte att Niklas verkligen är död.
Jag måste se när dom bär ut kroppen.
När kroppen bärs ut med ett vitt lakan över sitter jag i polisbilen med mamma och befinner mig i mitt livs mardröm.

Närmaste familjen samlas i mitt hus. Barnen gråter, alla gråter. En präst försöker prata med oss.
Jag kissar konstant. Det är tydligen en vanlig sak som händer när man är i chock.
Alla andra gör samma sak.Ingen kan äta. Vi vankar bara av och an i mitt hus, Går ut på altanen , sitter i soffan, gråter,snyftar, kramas, stirrar rakt ut.

Clara har direkt efter beskedet hämtats och åkt till farmor och farfar då jag inte klarade av att ta hand om henne och Macke är bortrest.
Julia och Jack följer med mamma och Christer hem och jag minns hur jag tänkte... Hur ska man nånsin kunna sova igen??

Det tog mig många månader innan jag kunde sova normalt. Nästan ett år.
Natten och mörkret var förknippat med den stora sorg och det chocktillstånd man befann sig i den där kvällen i augusti.
Sömnen blev min fiende för inte ens i drömmarna glömde man och tomheten när man vaknade var så hemsk att man ibland knappt vågade somna.

När jag vaknade morgonen dagen efter Niklas död efter endast 1 h sömn kl 07 har jag för en bråkdels sekund glömt bort vad som hänt men jag hinner knappt öppna ögonen innan tårarna kommer igen.

Niklas är död.

Det ä fortfarande svårt att förstå att det faktiskt är så. Att han bara blev 28 år.
Att han plötsligt bara var borta.

Jag har kvar hans saker överallt i huset. Hans tavlor i Jacks rum, hans bandyklubba, hans porslin, hans kryddor, hans medicinlåda, hans viktiga papper, nycklar.
I förrådet finns hans älskade datorstol och hans på den tiden moderna dator står på Jacks rum.
Det finns en sak jag inte rört så mycket. Det är en påse med blandade saker bla hans 7 kepsar han köpte på Öland precis innan han dog, en av hans tröjor, hans regncape han hade på konsert och en massa kort från blommorna som lagts vid hans ytterdörr när han dött.
Jag har tagit upp 2 av kepsarna och haft dom när jag sprungit. I början luktade jag på tröjan men nu hänger påsen bara där. Orörd, lite helig.

Jag tänker på honom varje gång jag äter fil i hans skålar varje morgon, och när jag dricker kaffe i hans muggar eller skär ost med hans osthyvel.
Jag saknar honom varje vaken sekund,,, fortfarande.
Sorgen och saknaden lär man sig leva med men man slutar aldrig sakna eller sörja.

Ibland undrar jag hur han hade sett ut nu? Hur hans liv hade varit.
Han skulle varit 30 år nu.

Många undrar om man känner skuldkänslor eller ångrar nåt.
Jag kan helt ärligt säga att jag inte har några som helst skuldkänslor.
Jag gjorde precis allt för Niklas och vår relation var väldigt speciell.
Vi pratade om precis allting och han var den som stod mig närmast i livet förutom mina barn.
Vi kunde skrika på varann men vi kunde också kramas.
Han brukade säga att ingen kunde göra honom så förbannad som jag och det var ömsesidigt.
Vi var oense om en hel del då vi inte hade samma värderingar jämt men vi lät aldrig det stå i vägen för vår syskonrelation. Han visste hur mycket jag älskade honom och jag hur mycket han älskade mig.
Jag gjorde allt för honom och han visste att om han ringde kom jag direkt.
Och han ringde ofta.

Jag brukade säga att jag alltid vann våra diskussioner i slutänden. Han lät mig tro det iaf för han visste vem som var mest envis och tjurskallig.

Vi pratade om självmord. Flera gånger. Jag visste att han hade dom tankarna.
Självklart var dom diskussionerna väldigt långa och tuffa men jag var så säker på att han inte skulle göra det. Att jag skulle vinna det kriget med.

Vissa saker gå inte vinna.
Varje människa äger rätten till sitt eget liv.
Man väljer vad man gör med sitt liv och man väljer också när man avslutar sitt liv.
Det är jättesvårt att förstå ibland men det var ett mantra jag fick upprepa för mig själv.
Det var hans val. Ingen annan kan göra det valet.

Jag vet varför han gjorde det och jag har skrivit om det flera gånger.
Det handlade inte om nån enskild händelse eller nån enskild person.
Det handlade om att livet var för tufft. Att leva var övermäktigt och att varje motgång blev så tung på de där breda axlarna.
Att han aldrig blev riktigt vuxen och klarade av de krav som ställs på en människa och på en pappa.

Niklas agerade ofta impulsivt men var inte beredd att lära av sina misstag och betala priset för dom.
Niklas orkade inte leva mer.

Ibland kan jag tänka på alla turer vi hade med psykvården. På all frustration man kände och hur hopplöst det kunde kännas.
Det är fantastiskt att det finns behandlingshem och program att följa men varför följer man inte upp en ung människa som mått dåligt så länge? Varför slussas man ut så fort när man väl kommer in i snurran?
Hade det hjälpt om Niklas hade behandlats på annat sätt?
Förmodligen inte i slutänden,,, men om psykvården såg annorlunda ut hade han kanske fått ett lyckligare liv de år han levde. Enklare .
Sånt kan jag tänka på ibland men det gör inte att jag tror att det skulle räddat hans liv.

För mig som ser mig själv som väldigt stark är det jättesvårt att förstå hur känslan att vilja dö blir starkare än känslan att leva men man måste acceptera att man inte kan bestämma över nån annans liv.

Niklas kommer alltid vara min bror och jag kommer alltid älska honom lika mycket.
Vi fick bara 28 år och 6 månader med honom här på jorden.
Jag vet att vi ses igen en dag.
Den tron gör mig stark i min sorg.
Vad andra tror är orelevant.

Åsdagen av Niklas död 2013 kommer spenderas med närmsta familjen såklart.
Vid graven och så mat på restaurang och på kvällen träffar vi vännerna vid graven igen.

Niklas ville att vi skulle minnas honom med glädje och det vet jag att vi kommer göra även den här dagen.
Vi kommer skratta åt tokigheter han gjort, vi kommer le åt minnen vi alla har och vi kommer sakna killen som aldrig fick bli mer än 28 år.

Årets val av bilder blir en salig blandning.

Juli 2011. I svampskogen. Jag gav upp och åkte hem ilsken som ett bi. Niklas var ute i timmar

Fisket- nåt Niklas älskade.

Milon- Självklart den som betydde mest för Niklas.

Vännerna betydde mycket och fanns alltid där för honom.

Fiske på Johnnys land

Rockfest med jobbet 

Midsommar 2010

Stureforsbadet. Sol och fotboll mellan bad och solande

I LHC tröjan jag gav honom ( ok jag gav honom 4 st. han slarvade alltid bort dom men älskade dom )

Korpfotbollen

En öl i gräset en sommarkväll

När mamman är tråkig ryckte såklart morbror in och lekte

Linghem cup 7/8 2011. Sista bilden på Niklas som jag äger.

Mer  vänner

En av mina favoritbilder. Kvällssol, fotboll och såklart kommer Niklas i sista stund inte ens ombytt med byxorna i handen Det var Niklas det. <3