När livet stannar upp

Visst är det alltid svårare att skriva om sånt som är tufft än om positiva saker ?
Det är alltid en avvägning med,, VAD skriver man om och vad skriver man inte om.
Jag har hela tiden gått på min egen magkänsla och därför väljer jag att dela även det här med er.

Den senaste tiden har det hänt nåt jag inte nämt.
Ni vet ju alla att vi i familjen haft en jättetung tid iom Niklas död.
Den personen som stått starkast och stadigast på jorden i detta kaos är min pålitliga Christer som ställer upp i vått och torrt, som fixar och donar som älskar mig och mina barn som sina egna och som står ut med världens bästa men tjatigaste mamma Yvve :-) .
Det finns inte nåt jag inte skulle kunna be honom om och vi kan prata om precis allt.

Nu är det Christers tur att luta sig mot oss lite istället.
Sen några dagar tillbaka ligger Christer inlagd på KAVA akutavdelning och problemet är i stora drag att matstrupen är täckt av en förträngning, ett bråck trodde vi alla men idag visade det sig att det troligen är en tumör som sitter där.
En tumör är ju självklart inte alltid elakartad. Det kan va en ofarlig tumör men det kan också vara motsatsen.
I morrn röntgas han för tredje gången och man ska röntga hela lungorna och magen för att leta efter ev fler tumörer efter det hoppas vi få nån form av svar på vad det är och hur det ska behandlas.

Idag trotsade jag min sjukhusångest och åkte från jobbet tidigt för att prata med Chrille en timme.
Han är vid gott mod och är pigg. Det är riktigt skönt.

Nu finns det inget annat att göra än att vänta och att oavsett vad beskedet blir hantera det tillsammans.
Är det en ofarlig tumör kommer vi alla jubla och är det inte det så får vi fan i mig kavla upp för det här ska bara gå.
Christer är på det bästa stället han kan vara på, sjukhuset, det känns tryggt och bra.

En dag i taget. Positivt tänkade. Mot fredagen!