Anledningen var att vi konstaterade att vi båda åkt samma väg många gånger under den tiden Niklas var i Mullsjö och dessa resor har ju självklart gett avtryck.
Jag minns alla gånger jag var där såklart men jag minns en gång som väldigt speciell.
Niklas gick ut och rökte och jag följde med för att prata lite.
Han sa då att han tänkt på att ta sitt liv och han förklarade varför.
Jag reagerade förvånansvärt lugnt och valde att bemöta det genom att prata om att han skulle släppa dom tankarna och istället fokusera på att se framåt, ett litet steg i taget.
Nu kämpar vi på Niklas var det sista jag sa och vi enades om att det skulle bli bra.
Det var alltid tufft att åka ifrån Niklas. Det kändes som om hjärtat gick i tu men den här gången var den värsta.
Niklas kramade oss och när vi satte oss i bilen såg jag att han grät.
Jag ser honom framför mig tydligt i minnet med bockskägg, alldeles för solariesolad hud som skiftade i gult mot den kritvita snön, gåendes med huvudet nedböjt och cigaretten i handen och bilen rullade hemåt precis som tårarna på mina kinder..
Det var i stunderna som denna man kände sig mest hjälplös.
Jag minns att jag i bilen försökte föreställa mig Niklas känslor som han så detaljerat beskrivit , föreställa mig hur det skulle kännas att se livet som nåt så tungt och svart.
Att aldrig känna riktigt lycka och att vissa dagar behöva kämpa för att komma ur sängen.
Det går inte att föreställa sig det fullt ut.
Just då var mitt mission att han skulle må bättre, till vilket pris som helst. Det fanns inget alternativ.
När han dog fanns det självklart ett hat mot vården som inte kunnat rädda honom, mot psykvården som har så mycket brister och mot samhället som inte kan hjälpa alla de människor som mår så dåligt.
Jag bestämde mig dock för att inte låta den känslan påverka mig. Den frustrationen var lönlös.
Det kom ändå perioder då jag känt ett behov av att ta upp det igen, tex när Corren skriver artiklar om ämnet. Då kommer ilskan upp igen och de ofantliga exempel på hur man hade kunnat göra saker annorlunda är många, men hur man än vrider och vänder på det som kommer jag tillbaka till: Kan man rädda nån till vilket pris som helst? Ska man leva till varje pris ?
För bara några månader sen skulle mitt svar vara Ja det är självklart! Man måste kunna stötta och hjälpa så alla människor KAN leva ett drägligt liv men när jag satt där i bilen med Christer så hörde jag mig själv säga:
Niklas har det bättre nu. Om han hade levt idag, hur hade det då sett ut?
Vidare tänkte jag:
Hade han hittat ett sätt att må bra? Ett sätt att ha sin älskade son regelbundet, en vardag med jobb och en fritid fylld med sånt han gillade och en någorlunda strukturerad vardag?
Nä förmodligen inte...
Hur hade vår vardag sett ut? Hade vi lagt oss varje kväll med rädslan att han inte mådde bra och att nåt skulle hända, skulle man varje gång han inte svarade i telefon, ha en stor klump i magen, att aldrig nånsin slappna av.
Skulle det vara värt det?
Ja självklart finns det ingen större önskan än att Niklas skulle vara här nu.
Jag skulle man gjort precis vad som helst för honom. Inget hade varit en för stor uppoffring men hade det varit ett drägligt liv?
Ska man leva till varje pris?
Det finns nog inget rätt svar på det men det tog mig 19 månader att säga den meningen jag sa till Christer. Att komma så långt i resonemanget för trots att jag vet hur han led är det så svårt att ändå inse att det inte hade gått.
Jag ger ju aldrig upp och jag vann alltid över Niklas. Utom den här gången,
Jag tyckte alltid att jag visste bäst även när det gällde Niklas liv, men i slutänden var det hans eget ansvar och hans eget val.
Valet att leva eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar