Som ett slag på käften

Det rensas en hel del nu på jobbet.
Ut med allt gammalt och in med allt nytt.
Det är sjuka mängder data jag samlat på mig. Nära 30 000 mail i inkorgen och lika många i skickat men då är det enbart sista året främst.

Igår em rensade jag mailen och snubblade då över mail jag nånstans visst fanns, men ändå förträngt.
Mailen från 11/8 2011.
Jag borde bara tryckt på delete men ni vet ju hur man funkar.
Man vet att man inte ska läsa men man läser.
Min mamma och jag mailade om den situation som uppstått med Niklas och hur den skulle lösas.
Vi var båda uppgivna och ledsna och vi avslutade vår mail- diskussionen med mammas ord: Han kan väl inte gjort nåt.. Det kan man väl lita på?
Nä självklart inte var mitt svar..

Under tiden vi mailade fram och tillbaks fick jag frossa och fylldes av en olustkänsla.
Jag var helt ovetandes om att detta skulle bli den värsta dagen i mitt liv och att mamma skulle mötas av en syn ingen människa ska få utstå.
Jag visst inte att livet den dagen skulle förändras för alltid.
I samma stund som vi skrev hade Niklas avslutat sitt liv.


Det här har vi ju bearbetat om och om igen.
varför reagerar man då? Kroppen och hjärnan vet ju att det hänt men när man läser det, kastas man tillbaka i tiden och man påminns om den där hemska känslan ingen nånsin kan förstå.

Än har jag inte hittat kraften att ta bort mailen. Jag har 2 dar på mig annars får du helt enkelt bara försvinna när min mail stängs ner.

Jag behöver egentligen inget mail för att minnas. Allt finns där inne, både de fina stunderna och de stunderna man aldrig nånsin önskar nån ska behöva uppleva.
Man lär sig leva med sorgen men man förvånas fortfarande av den kraft minnena kan ge.
Man kan aldrig fly från minnen och det ska man inte heller men man kan gå vidare och plocka fram dom då och då och när dom där tuffa stunderna kommer, kan man gråta och sörja för att sen ta nya tag och se framåt.
Igår var en tuff dag. Dom är väldigt få numera, och jag vet att när de kommer blir alltid nästa dag en bra dag och det är precis så det är idag. En bra dag!

Att gå från att stå där bredvid varann

Hejja på Jack,.,

semestra ihop,,,

och skatta ihop , till att allt kort därpå helt plötsligt bara tar slut

och en obeskriv sorg tar vid

Fina vänner en mycket vacker dag

ett hav av blommor

Många minnen

En blomma från sonen som mist sin pappa

och till slut ett sista farväl

Där pappa sänker ner sin son

och vi alla tre höll honom en sista gång

och till slut en acceptans och ett nytt sätt att se på livet. Med en annan ödmjukhet,