Det finns en kille som är fantastisk med sin kamera och han har den ofta med så att leta i hans arkiv var ett självklart alternativ.
Väl där fick jag mig många goda skratt. Han dokumenterar både vardag och fest och det fanns många godbitar att le åt. ( många bilder av mig själv med såg jag :-S )
Men det var nåt som fick mig att stanna upp, och det var såklart bilderna på Niklas som han hade fångat i många olika skepnader.
Mycket fest men också vardag.
Jag ler och jag ryser och jag saknar nåt enormt när jag minns tillbaka.
Som storasyster ser jag också på vilka kort han mådde bra respektive dåligt. Det behövs iofs inget proffs för att se det..
Det knyter sig i magen när jag tänker på de gånger han ringt mig på arbetstid och han stod på baksidan av huset och grät ut sin ångest.
Jag minns hur jag tröstade, hur jag skjutsade hem honom, kramades och lovade att det skulle bli bättre och hur jag sen när jag satt ensam i bilen grät innan jag torkade tårarna , tog på pokerfacet och gick tillbaka in och jobbade.
Det var en tuff tid för Niklas, men den innehöll också otroligt mycket glädje och de vännerna Niklas fann på våran gemensamma arbetsplats betydde mycket för honom.
Jag tror det var några av de bästa åren han hade.
När man ändå påminns om dom tuffa stunderna med Niklas ohälsa kan jag ibland tänka på hur märkligt det är att det inte existerar mer.
Dom var ju en sån självklar del av vardagen , även om man innerligt önskade att de skulle upphöra.
Jag minns att jag önskade att man bara kunde ta fram ett trollspö och trolla bort allt som gjorde ont i honom så han fick må bra bara ett tag.
När jag nu ser tillbaka känner jag ändå samma sak som jag känt sen den dagen han lämnade oss:
Jag gjorde precis allt jag kunde för Niklas, och det finns inget jag kunde gjort mer eller annorlunda förutom att ha trollat då, men det var omöjligt även för en superkvinna..
Tack C för att du är du och för att du förevigar så många härliga människor på bild.
Här kommer några av dom där Niklas är med.
 |
| Rock-fest |
Fint <3
SvaraRadera