När det här inlägget publiceras ska snart hela familjen inklusive Niklas son, Milon i bilen på väg till kusten och årets familjesemester.
Den har senaste åren spenderats på Öland men i år valde vi att inte åka dit.
Kanske är vi redo att möta Öland igen nästa år.
Om en månad har det gått ett helt år och årsdagen är planerad i detalj.
Familjen kommer ses på fm vid graven för en privat stund och sen har vi bjudit in närmsta vännerna med barn och respektive på grillfest hos mamma och Crille.
Vi kommer samlas för några trevliga timmar med god mat, skratt och det kommer garanterat pratas om Niklas.
Precis så hade han velat ha det, en fin stund med dom som stod han närmast och dom han gillade mest.
Dagen kommer va tuff för oss alla men vi kommer fixa den tillsammans.
Varje månad har jag skrivit ett inlägg den 11:e .
Årsdagen kommer bli det 12:e och sista inlägget om Niklas just den 11.e.
Det kallas sorgeår av en anledning., att man måste gå igenom ett helt år av högtider , födelsedagar och vardagar och för mig har inläggen en gång i månaden varit en slags terapi.
Precis som nu kommer jag skriva inlägg om Niklas. Det kommer jag alltid göra , men att just uppmärksamma det en gång i månaden kommer jag sluta med.
Att jag valt och skriva om Niklas och hans död var inte ett självklart val, utan nåt som jag kände var rätt och fortsatte med och på vägens gång har många uppskattat att jag delar med mig av både glädjen av att ha fått ha Niklas med oss men också sorgen och saknaden efter honom.
Många har fått "lära känna" honom på ett nytt sätt genom mig och det tycker jag är roligt.
Jag vill dela med mig av mina minnen av Niklas.
Jag skriver öppet och ärligt och förskönar inte nåt.
Det VAR ett helvete ibland. det är sanningen, men jag fokuserar och respekterar hans vädjan till oss, att minnas honom med glädje.
Jag kommer alltid längta tills den dagen vi ses igen , när jag är klar med allt här nere.
Du får vänta ett bra tag, men sen ses vi gubben. Älskar dig// Syster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar