Niklas Griph

är ett av dom orden många söker på när de hamnar här.
Oftast söker de också på " hur dog Niklas Griph" "varför tog Niklas Griph livet av sig" mm. Det finns otroligt många varianter och jag ser ju bara vilka sökord man skriver för att hamna här men en hel del har med Niklas att göra.

När nåt sånt här hemskt händer blir otroligt många berörda och många har mycket funderingar och frågor som man inte vågar ställa.

Vi i familjen har valt att vara öppna med det som hänt. Vi valde redan samma dag som Niklas dog att låta människor vara delaktiga i vårt sorgarbete något som varit självklart för oss.
Många har sagt att vi genom vår öppenhet hjälpt andra genom sorgen och att vi fått andra att se sitt eget liv på ett helt nytt sätt och att man nu är mer tacksam för det man har och verkligen tar vara på det.

Att människor trots det väljer att spekulera i Niklas liv och främst Niklas död är ju normalt även om det är väldigt onödigt.

Jag är som person väldigt rak och ärlig och har alltid när nån frågat nåt gett ett rakt svar.
Jag tar inte illa upp för att man pratar om Niklas. Tvärtom.

Men för alla ni som inte känner oss i familjen och ni som ändå fortfarande drygt 6 månader efter Niklas död undrar och kanske spekulerar så kommer här några rader.

Niklas dog den 11/8 2011 i sin lägenhet i Ekholmen.
Han avslutade sitt liv själv och det var vår mamma som hittade honom död kl 16,45 en solig torsdag.
Jag skulle åkt dit vid kl 16 efter jobbet men hade barnen i bilen och va stressad och valde istället att åka hem och laga mat först och tanken var att åka förbi Niklas på vägen till Jacks träning, men jag hann inte, mamma hann först.

Detaljer om hur han dog väljer jag att inte delge här. Han tog sitt eget liv, det räcker.

VARFÖR Niklas tog sitt liv finns det inga som helst frågetecken om.
Det var INTE pga nån annan person, nån händelse eller den situation Niklas var i just då.
Niklas hade bestämt sig långt innan och att det blev just en torsdag fm som han gjorde det, var att just den dagen bestämde han sig för att det var nog. Han orkade inte en enda dag till.

Niklas lämnade ett brev efter sig som var till mamma, mig och till hans son.

Niklas värld var svart och det är jättesvårt att förstå när man själv aldrig känt så.
Jag är själv en stark person med båda fötterna på jorden som använt de tuffa händelserna i mitt liv till att på sikt bli en starkare och klokare person.
Jag har gått igenom tuffa saker men aldrig känt att livet är svart, att det inte går att ordna.
För mig är det därför jättesvårt att förstå hur man kan ge upp men jag förstår varför Niklas gjorde det.
Men jag har lärt mig att acceptera det.

För många av er som kände Niklas så var han killen med det stora leendet som nådde ändå upp till ögonen så de bruna ögonen bara blev till två springor.
Han var killen som kände allt och alla, killen som aldrig banga fest och som älskade att umgås med folk.

Han var också killen som tog allt till ytterligheter. Han drack aldrig en öl, han drack 20 öl.
Det fanns så många saker han ville göra, och då gjorde han oftast dom, oavsett konsekvenserna. Kände han för att åka utomlands, då åkte han utomlands, oavsett vad ekonomin tillät.
Ville han ha en Iphone, så ordna han en Iphone.
Om nån ringde och ville hitta på nåt, då hängde Niklas på.
De flesta av hans vänner har kört runt på Niklas, för han hade inget körkort, men nog fan lyckades han alltid ordna skjuts. Alla ställde upp. Även jag.
Jag kan inte ens räkna alla gånger Niklas ringde och ville bli hämtad nånstans.
Han kom du alltid på att han skulle "bara" förbi den affären, och den skulle vi bara hämta nån mer och så höll det på.

Niklas var en mjuk härlig kille med ett otroligt stort hjärta.
Han hade svårt att fullfölja saker men när det gällde de han brydde sig om så fixade han allt.

Jag skulle kunna skriva tusentals ord till om Niklas alla fina sidor och om hur han var som person men det finns en annan sida som vi ofta inte pratar om även om jag skrivit om det här tidigare.
Det är den där mörka sidan som han oftast väl dolde för sina vänner, den sidan som till slut tog överhanden och som gjorde att Niklas inte orkade mer.

Många av de bra dagar Niklas hade efterföljdes av flera helvetesdagar.
Den ångest han ofta hade var hemsk att se.
Niklas var blek och hålögd och vi visste alltid när det var en sån dag.
Jag ser att det på många av de kort vi har syns när det var en bra respektive dålig dag.

Niklas började må dåligt när han var 16 år och även om han i perioder mådde bättre så är det totalt 12 år som vi tillsammans med Niklas kämpade för att han skulle få må bra.
Jag kan inte heller räkna alla gånger antingen jag eller mamma fått gå in i hans lägenhet och hållt andan när vi öppnat ,då vi inte vetat om han levde eller var död.
Han valde oftast när han mådde dåligt att stänga av telefonen och han öppnade heller inte när man ringde på dörren.
Jag slappnade aldrig nånsin av.jag var alltid beredd på att ta emot honom när han "föll".
Jag spenderade många kvällar hemma hos Niklas på hans balkong bredvid en kedjerökande Niklas där vi i timtal diskuterade livet och hur han skulle komma ur det här.
Ibland grät vi, ibland skrattade vi åt det, ibland bråkade vi.. Jag skrek ibland av frustration och han tog det..
Han har varit en mycket stor del av mitt liv, ett 4:e barn som jag försökte hjälpa och coacha i livet och framför allt en bror jag älskade högt.

I många perioder mådde han bättre och lyckades må bra men sen kom det alltid ett bakslag.

Niklas dövade sin ångest med receptbelagd medicin och när ångesten blev svår överdoserade han den kraftigt.

En dag bestämde sig Niklas till slut för att verkligen ta emot hjälp. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv.
Han skrevs in på US för avgiftning och jag minns så väl när han ringde till sin syster och berättade att nu var han helt ren. Inget skit i kroppen och nu skulle han börja om.
Han kom efter avslutad avgiftning till mitt jobb och kramade mig hej då inför hans resa till bahandlingshemmet.
Vi grät båda två men han sa: Nu jävlar fixar jag det här syrran. Nu gör jag det!

Han tog då fram  det där jävlarenammat som han hade inom sig och han kämpade på.
7 månader var han borta.
Det var en riktigt tuff tid för honom med många händelser som satte hans psyke ur spel men han kravlade sig upp och han kämpade med oss stöttandes bredvid.

När han kom hem var det ett helt ny kille som kom hem. Han hade ett lugn över sig. Positivt trodde vi..
Han gjorde sen sin road-tripp. Han åkte på spontanresor i Sverige, han tog upp kontakten med gamla vänner och han levde livet.
Jag trodde att han var på väg att äntligen må bättre, att vi skulle ordna det här nu.
Sanningen var att han hade redan bestämt sig för att det här var sista sommaren. Att hans liv skulle ta slut.

Hade han när som helst under de tunga perioderna under de senaste 12 åren tagit livet av sig hade vi ändå varit förberedda men nu kom det som en stor chock. Nu???

Niklas tog sitt beslut och han planerade hur han skulle gå tillväga och en fm i Augusti valde han att verkställa det.
Niklas var nykter och inte påverkad av nåt annat.Han lämnade några saker som var värdefulla för honom ihop med ett brev på hallbyrån. Han rökte en sista cigg och han dog sen med ett leende på läpparna.
Inte ett vanligt leende utan ett sånt där nöjt leende.
Han fick äntligen ro.

Självklart efterföljs den svåra chocken av en stor sorg och många frågetecken men vi i familjen har alla kommit fram till att vi är helt säkra på att det här var Niklas vilja och han var helt säker på vad han gjorde. Ingen annan hade kunnat göra nåt annorlunda.
Det respekterar vi och det vill vi att alla ni andra som kände Niklas också ska göra.

Minns Niklas med glädje precis som han ville och se inte bakåt för ofta- se framåt!!!!
Ta vara på det liv du har och gör det till nåt bra.