Idag är det 5 månader sen Niklas lämnade oss.
Niklas önskan var att vi skulle minnas honom med glädje.
När man befann sig i chock var det nåt som inte gick att genomföra, det va helt omöjligt för sorgen tog över allt.
När veckorna gick och den första formen av acceptans började ta vid hittade i alla fall jag de där bra stunderna då jag kunde minnas allt fina och le.
I början var dom korta och togs snabbt över av sorgen men dom blev sen längre mer frekventa och nu 5 månader senare orkar jag minnas ofta och framförallt så kan jag le när jag minns.
Det var så Niklas ville ha det.
Hur hittar man glädjen i vardagen då?
För sorgen finns ju där hela tiden. Saknaden med..
Men livet går vidare. Niklas finns med hela tiden. Han är med mig i allt jag gör, och allt måste rulla på och man måste hitta ett nytt sätt att leva.
Jag hittade snabbt ett sätt att komma framåt. Mitt sätt var att ge mig fan på att det MÅSTE gå för barnens skull, och det gick!
Sakta sakta gick det framåt och jag kom framåt en bit i taget och sen en dag var de bra dagarna fler än de dåliga.
Jag hade kommit över det värsta..
Sorgarbetes väg är inte rak utan krokig och brokig och helt plötsligt kan man komma in i en djup svacka som man trodde man kommit över, men man tar sig upp och man tar sig framåt.
5 månader senare har jag kommit en bra bit framåt. De flesta dagarna är bra. Sen kommer det jobbiga dagar men dom går med. Jag fixar dom. Jag tillåter mig vara ledsen och jag gråter men så kör jag vidare för jag vet att nästa dag blir en bra dag.
Jag har lovat Niklas att se framåt och att tillåta mig att le och det gör jag. På riktigt!
Niklas död har lärt mig mycket. Han har lärt mig att se livet på ett annat sätt. De problem man tidigare ansåg var problem, är inte problem idag. Jag spiller ingen tid på skitsaker och framförallt, jag uppskattar varje dag jag har på ett nytt sätt.
Jag har nu kommit så långt att jag fullt ut accepterar det som hänt även om det är jättesvårt att förstå fortfarande.
Det ÄR såhär. Niklas valde det här. Han var 100% säker och han mår bra nu.
DET är jag övertygad om.
När jag nu umgås med mina barn kan vi alla 4 skratta på riktigt och känna glädje igen.
Det är ytterligare ett steg framåt.
Vi glömmer aldrig- vi lär oss bara att hantera sorgen på ett mognare sätt.
Niklas- älskad och saknad i varje andetag.!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar