Niklas

Niklas!

Om jag på några få ord ska sammanfatta mina minnen från vår barndom så var du en ettrig liten unge med pipig röst som gärna gick runt naken och drog i den där stackars snoppen och som va glad och en liten skit.

Jag ser mycket av dig i Milon när han far runt i 120 .

Du var konstant igång och spelade du inte fotboll ute så gjorde du det inne. Hemma hos pappa och Eva i det 90-tals rosa huset så flög Evas torkade blommor ner när du sparkade boll i hallen, eller spelade tennis inne men det struntade du i, du körde ändå. Du kunde hålla på i timmar och orken tog aldrig slut.

Det spelades mycket Nintendo och det var ett konstant krig om vem som va bäst. ( givetvis minns ju jag att jag vann jämt med det kan va en efterkonstruktion i min hjärna)

Precis som min son Jack slarvade du bort saker jämt, jackor, tröjor, skolväskan skor..Ni är lika i sättet i mycket du och Jacken..

Från att ha slagits som hund och katt i många år blev vi till slut vuxna, jag lite fortare än du..

När jag flyttade hemifrån nästan 18 år gammal tyckte du nog att det var rätt skönt ett tag, men sen blev det nog lite tomt, för 2 år senare när det var motigt och livet va tufft, var det du som flyttade in hos mig.
Med arm i gips bodde du på soffan i några månader och du hjälpte då mig mycket med Julia.

Att barnvaktandet ofta slutade med att hela lägenheten var i ett stort kaos, att Julia doppade dockan i toan eller att hon ritade ner halva det nymålade köket med en bläckpenna var sånt vi räknade med, för du gav massa kärlek, men att ha koll var inte din starka sida.

Du föredrog barnfilmer på videon när du va barnvakt och det passade ju alldeles utmärkt när Jack kom och för att få ett astmabarn innebar mycket sjukdom och vabbade men då ställde du alltid upp så jag istället kunde jobba. Du och den konstant hostande Jack hade många dagar tillsammans hemma i huset eller när du blev äldre, hemma hos dig. Barnfilmer utbyttes då mot att du lärde den då 5 årige Jack att spela WOW följt av att Lasse och körde runt er i volvon och körde er till mc donalds , och när du kom hem fick du onda ögat men man kunde inte annat än skratta åt det. Jack va ju nöjd iaf J och grejen var att  du alltid ställde upp när jag behövde det.

Du hade sen det previlegiumet att själv bli pappa till lilla Milon. Att få det förtroendet att vara hans gudmor betydde oerhört mycket för mig.

Att bli förälder är inte lätt och det fanns utmaningar.. och då bad du ofta syrran om hjälp..

Vi har alltid bollat allt, högt som lågt och vi va absolut inte alltid eniga men vi va aldrig osams, vi respekterade varandras syn på saker.

Milon var ditt liv och när du mådde som värst var det för honom som du orkade kämpa vidare. För allt var ju inte rosaskimrande utan det fanns svåra stunder.
Vi fick stundtals uppleva den Niklas som bara låg i sängen hålögd och ledsen, han som inte orkade göra nåt och som hade en så stark ångest att kroppen inte orkade nåt.

Det gjorde så ont och se och ofta önskade man att man själv skulle få ta över, bara nån dag så du själv skulle få må bra.
Dom perioderna var det inte så många som såg men det gjorde vi och gud som vi kämpande. År efter år. Både du och vi.

Efter 12 års kämpande tog det sen, den 11/8 slut.. bara sådär.

Att förstå att du är borta är ofattbart, att inte få höra dig skratta, att inte kunna prata med dig mer är nåt som hjärnan inte klarar av att förstå.
Tomheten som finns är så stor att den inte går att beskriva.

Ilskan då?
Den som de flesta nära anhöriga känner. Nej jag känner den inte.

 Möjligtvis kan jag känna mig lite irriterad på att du inte tänkte nåt på konsekvenserna av ditt handlande.. Du tänkte inte på att antingen jag eller mamma skulle hitta dig, på att du lämnade Milon, mina barn och oss, vi som älskade dig med inte bara saknaden och sorgen efter dig utan med en massa frågetecken.

Eftersom du hade bestämt dig, varför berättade du inte vad och hur du ville ha det?Jo för att du aldrig tänkte så långt. Du tänkte bara ett steg och sen tog det stopp.
DET kan göra mig irriterad, men arg, nej.

Att du lämnade ett brev till mig , mamma och Milon betydde mycket men det lämnade ändå plats för frågor.
Gråt inte utan minns mig med glädje. Jag älskar er Milon, Mamma, Syrran var dina sista ord till oss, och Niklas jag lovar dig att vi försöker, varje dag.

Många säger: Om man bara visste att Niklas har det bra nu, skulle det kännas bättre.
Jag övertygad om att du har det bra.

Du ville till en värld utan måsten och krav och den tror du han har funnit och jag vet att du i väntan på oss finns med oss i allt vi gör.

Jag hoppas att du tittar ner på oss varje dag och att du vägleder oss fram i livet.

Vi saknar dig nåt enormt!

Vi ses en dag Niklas / kram syster