Märkligt att tiden går fast vi sörjer så. Det känns konstigt att allas liv rullar på, att folk handlar, shoppar och jobbar fast Niklas är borta. Det är hjärnan som jobbar med krisen och som inte alltid hänger med..
Jag glömmer saker hela tiden, förlägger saker.. det är inte likt mig. Men jag börjar bli bättre nu.
Den första chocken är över, och jag har påbörjat bearbetningen, även om det år mycket långsamt.

Jag har pratat med en psykolog, jag har börjat va på jobbet några timmar om dagen, jag håller på med det praktiska ihop med familjen och jag sover och jag försöker tänka på annat.
Där kommer min stöttepelare och kärlek Peter in i bilden och hjälper mig tänka på annat, för det behövs..
Det är han som får ta hand om spillrorna när folk har gått härifrån, eller när det levereras vackra blommor, eller när jag bara får en svacka och bara gråter och gråter...
Men han står där och han håller om mig och jag somnar på hans bröst när ögonen inte orkar kämpa emot mer..

Här kommer några fina minnen från de sista veckorna av min älskade bror..

Milon gör slängpuss till faster 

och på fotboll förra lördagen 6/8 2011