Jag har oxå börjat bli arg, dock inte på Niklas än, men på saker som händer runt omkring, när det blir fel, när folk beter sig eller när det kommer räkningar till Niklas som inte ska komma, på vården som inte kunde stötta oss alls efter att vi hittat Niklas död, utan att jag fick ta tag i det själv och mycket mer..och att känna ilska är väl lite att börja bli mig själv för jag blir jag arg ibland, rejält..
Men varför är jag ännu inte arg på Niklas för att han gjort såhär mot oss? mot mamma och pappa, mot Milon och mot mig och mot mina barn! Så mycket som jag skällt på honom genom åren, så många gånger jag i ren ilska fått upp honom ur sängen och dragit med honom och så många gånger jag storasyster har fixat och ordnat i ren frustration,,
Många säger att ilskan ska komma,.. Mamma har skällt ut honom för att han gjort såhär.. säkert många av ni andra med, men jag kan ännu inte bli förbannad.. Kanske för att jag skällt färdigt och kanske för att jag på nåt sätt förstår varför han gav upp samtidigt som jag inte förstår för kan man fullt ut förstå?
jag tror inte det, men däremot kommer vi en dag kunna respektera och acceptera det.
Precis innan Niklas dog försökte jag ringa , för jag va så arg, så besviken och så trött på att han svek oss igen och strulade till det, men hans telefon hade inget batteri,, kanske var det meningen att jag inte skulle få skälla, utan att mitt sista samtal med Niklas skulle va det, kvällen innan då vi planerade mammas födelsedagspresenter och sa ett glatt hejdå. Jag måste nog tro det.. men jag vet att även om det sista jag skulle gjort skulle va att skälla ut honom så visste han att jag gjorde det för att jag älskade honom och för att jag ville att han skulle må bra.
12 års kämpande, varje dag..Inte en enda natt då man inte undrade, hur mår han nu,, Det är en stor del av livet som jag och mamma har lagt ner på honom, många tårar, mycket ilska och främst otroligt mycket kärlek,,,
Det är så märkligt och så tomt att det helt plötsligt har upphört, att han inte finns.
Saknaden är obeskrivlig.
 |
| Niklas Milon och jag Midsommar 2010 |
Jag beundrar dig för att du är så stark och jag tror att du hjälper många runtomkring och dig själv genom att skriva precis hur du känner.
SvaraRaderaJag skickar omtanke och kramar,jag tänker på er varje dag och beklagar verkligen <3 <3 <3
// Helena
Tack snälla Helena. Det uppskattas verkligen.
SvaraRaderaDet är flera som säger att jag med hjälp av skrivandet hjälper andra och det känns bra mitt i allt hemskt. massa kramar
Jag har följt din blogg ett tag utan att ha en aning om vem du är. Jag har själv en bror som mått dåligt en längre tid, och som storasyster så känner jag igen mig i det du skriver. Jag lider med dig och din familj och önskar er många ljusa minnen av din bror framöver! Kram
SvaraRaderaTack Lina. Jag hoppas att din bror orkar kämpa på och bli en lyckligare människa.Ta vara på tiden med varandra. Kram
SvaraRadera