Tänk att det idag har gått 7 år sedan vi miste vår älskade Niklas. 7 år sedan han fick ro i själen efter många tuffa år av psykisk ohälsa.
När Niklas dog 2011 pratade man väldigt sällan om den sjukdom som tar så många liv varje år.
År 2011 då Niklas dog var det 1400 personer som tog sitt eget liv. Det är 3.8 personer om dagen.
Tänk om man kunde fånga upp det här med psykisk ohälsa så mycket tidigare när man fortfarande är barn på väg att bli vuxen och tänk om man kunde sätta in rätt hjälp tidigare och kunna förändra den siffran.
Min Niklas blev bara 28 år och det är så mycket han inte var klar med, så många han lämnat kvar. Att ta sitt eget liv är ju aldrig en utväg men han kunde inte se det. Han såg inte att det fanns någon hjälp att få och det måste varit så hemskt att bära på den känslan av total hopplöshet.
Efter 7 år går det fortfarande inte en dag utan att jag tänker på Niklas. Sorgen är något man alltid lever med och det kommer alltid vara dagar som är tuffare än andra oavsett hur många år det går.
Orden från min berättelse i inlägget:
Ett år av saknad ( Klicka på länk för hela inlägget )ger mig fortfarande ett sånt där obehaglig känsla i magen trots att det är jag själv som skrivit det:
..Kl 16.38 ringde mamma mig och sa att hon åkt tidigare från jobbet och att hon stod utanför och skulle gå in till honom.
Jag stod och stekte bacon, potatis , korv och ägg och när vi lägger på tänker jag:
- Om hon ringer inom 5 min- då är han död.
Hjärnan skjuter sen bort tanken för den klarar inte att tänka så. Det är för hemskt att föreställa sig.. men minuterna går och 5 blir till nästan 10 min.. då ringer hon och jag vet direkt vad hon ska säga..
Jag svarar med att säga…: Nej först försiktigt och sen när jag hör henne snyfta skriker jag ..NEJ!
Och efter bara en sekund försvinner marken under mig för hon säger:
Han är alldeles kall, Lina. Han är död- Ring 112.
Den värsta meningen jag nånsin hört och den hemskaste stunden i hela mitt liv…
Chocken kommer som en käftsmäll men jag minns hur jag skriker rakt ut och hur jag kastar mig på golvet vid trappen.
Jag minns hur mina döttrar med panik i blicken kollar på mig och skriker dom med, hur jag försöker slå 112 gång på gång men misslyckas, hur jag springer ut på gatan utan skor och bara skriker och hur jag mitt i denna panik kort, bara 2 sekunder hinner tänka: Nu slipper han äntligen lida ,,, innan paniken tar över igen...
Att mista Niklas var hemskt och livsomvälvande och inget i mitt liv blev som förut igen. Det finns livet innan och livet efter Niklas.
Att jag har människor nära mig i livet som aldrig fick träffa Niklas är en märklig känsla för han är ju en sån stor del av mitt liv men de får höra mig berätta om min fina bror som dog alldeles för tidigt.
Att jag en dag skulle göra något av all den dokumentation och all den erfarenhet av sorg och psykisk ohälsa jag fått med mig har alltid varit självklart men jag har inte varit redo. Det har tagit tid att komma dit.
Att bolla idéer med en fin vän som inte bara är en fin vän utan också en journalist var ett lyckat koncept och från det kommer det komma ut en del del olika saker parallellt av mig och Cornalia. En av de sakerna kanske en dag blir en bok. 176 sidor bloggmaterial som Cornelia kom och lämnade härom dagen.
" Gråt inte utan minns mig med glädje" Niklas sista ord.
